Vi gick i Vitsippslandet. Dottern och jag höll varandra i handen. Fåglarna kvitttrade. Det var så vackert, så vitt och jag borde ha känt vårkänslans rusch. Men vitsipporna slokade, de var inte lika vita som vanligt, inte lika magiska, inget var som vanligt efter pappas död. Då säger den lilla loppan intill mig att hon fått en signal från morfar.
- Han har fått kliva in genom pärleporten idag, och du vet, där stod en väktare som kan avgöra om någon är ond eller god. Och han såg ju att morfar var en respekterad person så det var ju inga tvivel...

Jag blev ledsen idag. Hamnade i skottgluggen för en sprickfärdig stackars människas frustration. Som tur var fick jag kliva upp på scenen på eftermiddagen. Vi skulle spela på ett påskkafe för äldre. Personalen hade ordnat det så fint, dukat med gult och dekorerat med fjädrar. Magnus och jag spelade i två omgångar och så fick vi en kopp kaffe och bakelse emellan. Efteråt kom en dam fram. Hon ville köpa boken som jag också berättat om. Hennes bekant hade två barn med autism. En undersköterska kom fram och berättade hur berörd hon hade blivit ända in i själen. Och de gamla tyckte att vi kunde komma varje dag- utom en som mitt i sången ropade " tänk om man kunde få gå hem!"