Vi var jämt tillsammans. Vi sjöng, vi promenerade och filosoferade. Drömde om kärleken och trånade efter han med stort H. Under en stor del av min uppväxt var hon en del av mig och min familj. Sen kom han med stort H och drog henne med sig till Umeå. Äntligen fick jag tummen ur och åkte upp till henne, käraste Annelie! När jag kom igår var det vinter. Idag blev det vår i björkarnas stad.

" En människa lämnar spår efter sig. Hon går liksom aldrig riktigt över" skriver Tomas Sjödin. Att läsa hans böcker är som att låta själen gå på spa. Hans formuleringar hjälper mig i sorgen och saknaden efter pappa, guidar mig vidare i livet efter ett år av smärta och förluster på flera plan. Sjödins förhållning till förändring är livsbejakande, vis. Själva livet påverkas av hur vi ser på det, hur vi tar emot det, hur vi håller oss fast vid " det som är vårt" och hur vi ska skiljas ifrån det. Känner att jag vill se på livet på samma sätt- och när det gäller pappa säger jag bara " tack för lånet!"

Det är inte säkert att allt är som det verkar. Den enkla sanningen är inte alltid okomplicerad. Om du skrapar under ytan kan du se mycket klarare. Tänk ett steg till och du kommer närmare en sann bild. Döm aldrig på enkla grunder. Tro inte att det är vinter för att marken är vit. Därunder gror våren.

Så vanlig som denna. En helt vanlig dag. En måndag, vad gör man då? Är hemma med dottern, läser läxor, äter en mikrad Gorbyslunch och avocadon är kryddan på tallriken. Rensar kläder i hennes lådor, böcker och leksaker. Hoppar hopprep och läser en liten stund. Romanen jag köpte för 15 kr på Erikshjälpen i lördags är snart slut. Kvällen kommer och vi ger oss ut och cyklar i den kyliga Marsvinden. Stjärnorna glittrar och glänser däruppe. Jag ler och tänker att en vanlig dag kan vara helt underbar. En dyrbart vanlig dag när man betänker alternativet.

Plötsligt handlade allt om vattnet. Om förorenat vatten, bakterier som ev kan ha spridit sig. Genast kände alla efter, var det inte lite ont i mage? Hyllorna tömdes på vattenflaskor i stans alla affärer trots att kommunen ivrigt och ihärdigt pumpade ut info i alla sina kanaler att kokt vatten var ok. Och på stans mesta vattenhål drunknade en medelålders man som bara skulle gå och bada. Vilken konstig värld!

Det doftade ljuvligt redan i hallen! Åsa hade bakat till Glödgängets stora glädje. Vi mumsade och drack ljuvligt kaffe utan avloppskrydda- och övade sen på några låtar till sommarföreställningen. Fick plötsligt en förfrågan om en spelning mitt i repet, en väldigt rolig sådan!

Han skulle ha stått på vedbacken. Kanske inte huggit men i alla fall staplat lite ved och kanske kollat fågelholkarna en sån här dag i mars. Vinden blåser snålt men ljuset slår emot mig och gör mig skör och sorgbedövad. När känslan kommer upp till ytan och kroppen värker tar det över. Jag ger mig ut på cykel på slingriga vägar och tänker att det är för jävla orättvist att alla andra gubbar står på vedbacken idag och känner på våren. Det skulle han också ha gjort, min pappa. Jag saknar honom. Nu har det gått fem månader sen han försvann. De som säger att det första året är värst ser det på sitt vis. Så mycket har jag förstått att känslan blir annorlunda. Sorgen ändrar skepnad. Men saknaden består oavsett om dagarna går.

När jag var liten hade jag en bok som hette "Lenas trevliga torsdag". Det var en mysig liten berättelse om allt trivsamt som Lena hittade på en vanlig torsdag. Den där myskänslan för torsdagar har bestått. Jag tycker att dessa dagar som hamnat lite i skuggan av den upphöjda fredagen är underskattade. Idag ska jag ge mig på min hemsida och se hur jag ska börja bygga den. På ovanvåningen sitter en hostig liten tjej. Hon myser i pyjamas och tofflor, ska vara hemma från skolan idag. Vi ska spela nåt spel hon och jag och plugga lite engelska. Drt blir en bra dag!