Jag hörde motorsågen idag. Närmare bestämt två stycken. Det var mina farbröder som körde varsin, de har lovat att ta hand om pappas ved. Vi satt i köket och drack vårt kaffe mamma och jag och vi lyssnade till det där vårbringande ljudet. Det var inte pappa, han är ju inte här- men det var Arne och Anders, pappas bröder, så näst intill. Och mitt hjärta blev mjukt och ögonen varma, och jag tänkte att kärlek verkligen är handling. Så gott det kändes för mamma och mig- och motorsågarnas sång blev en hyllning till en väldigt älskad bror därute på vedbacken.

Hittade en lien bok på jobbet häromdagen. Den handlade om att vi har svårt att se vår egen del i saker, och om att det vi irriterar oss på hos andra säger något om oss själva. Intressant läsning vill jag säga! Fascinerande hur det mänskliga psyket funkar.