Tänk dig en arbetsmarknad som är till för människan och inte tvärtom. Ett arbetsliv där var och ens särskilda begåvning kommer till sin rätt, där tjänsterna skräddarsys efter personlighet och familjesituation. I ett sånt samhälle skulle kreativiteten blomstra. Ingen mall för en A-människa skulle finnas och stänga ute de som inte är skapta enligt "önskelistan". Inga statusjobb skulle finnas, alla våra förmågor skulle värderas. Alla kunde bidra, alla hade sin plats i ett sånt samhälle. Där skulle ingen behöva gå arbetslös och hamna utanför, eftersom flexibiliteten i systemet alltid innebar nya möjligheter. Sjukskrivningarna skulle minska och kortas ned, eftersom arbetena skulle anpassas efter individerna och inte tvärtom. Pengar skulle inte styra allt, men ett mänskligare arbetsliv skulle ändå genera vinst på flera plan. Människor som mår bra på jobbet, presterar också bra. Mindre sjukskrivningar sparar pengar- och liten arbetslöshet sparar pengar. So what the hell- varför har vi inte ett sånt arbetsliv? Varför är det så svårt att få till det på en del arbetsplatser när andra lyckas så bra?
Jag bara undrar...