Dottern fyllde ju i helgen och hade önskat sig "en massa fina presenter". Hon blev bönhörd! Bland annat fick hon nytt och fint till hennes kloka huvud och farmor och kusinen mannekängade så gärna!

Jag fyller år om en vecka. Högst på önskelistan står inget som går att köpa för pengar. Där står inre glädje, spirande hopp och tro på framtiden. I fjol drabbades jag av en rad förluster och resan tillbaka från att bli slagen till marken är förvirrad och smärtsam. Nyorientering är ett fint ord för det man tvingas till när livskartan ändras. Jag vill inget hellre än att känna glädje och tacksamhet över livet, men jag är inte där. Blodet som pulserade hett och rött har frusit. Det är som att det inre landskapet är i bister vinter. Mörkt och kallt och dystert. Inte kul när man älskar vår och det spirande gröna. När ska det vända? När ska det lätta? Ingen orkar med en människa som fastnar i den negativa spiralen. Vi har alla ett ansvar för det egna livet, att ta hand om oss och göra det bästa av våra dagar. Och Gudarna ska veta att jag gör allt i min makt för att komma vidare. Precis allt!

Våran Frida har nu fyllt 11 och det måste firas. Så igår hade vi släkten här och ikväll var det kompiskalas med bowling. Tror och hoppas att alla var nöjda och prinsessan själv i synnerhet. Lyckat är ordet!
Själv är jag ganska trött och låg efter en sådan helg. Saknaden och sorgen blir väldigt påtaglig, svåra, svarta känslor väller in som vågor på min strand. Jag låter dem skölja över mig och tänker att det inte finns nån väg tillbaka, bara framåt. Men det är ingen tröst, bara en tanke, ett kallt konstaterande som inte värmer min frusna själ det minsta. Hoppas på att föreläsningen den 10 feb om att hantera förluster kan ge mig några verktyg att gå vidare. Jag behöver det.