Har varit extremt trött denna vecka. Eftertrött efter förra veckan med otaliga läkarbesök och aktiviteter varje dag. Jag kan inte ha det så. Idag vaknade jag pigg. Men efter klippningen blev jag sänkt. Då är det så skönt att dra på tv:n och lägga sig tillrätta i fåtöljen. Dra filten om sig och känna hur rösterna från kommentatorerna blir suddigare och suddigare. Vinterstudion är trygghet för mig. Det är barndom. Jag slappnar av och sussar så gott alltmedan spänningen stegras. Hur det gick för Sverige? Inte en aning!

Åh, vilken skön morgon! För det första, att vakna utsövd för första gången på länge är lyxigt! Släckte strax före 22 igår och det gjorde susen!
Efter en mysig promenad till skolan har jag suttit med kaffet intill och vaknat sakta med tidning och Örebro närradio. Där får man höra låtar som ingen annan spelar och det är uppfriskande! Snart tar jag bilen in till stan. Äntligen ska mitt hår få ett lyft och jag slipper se ut som en mix mellan en skabbräv och en tilltufsad afghanhund. Nyklippt hår, nya möjligheter!

Jag gillar att överraska! Därför blir jag idag glad av att kunna lägga en sång på brevlådan, Kära kusin vitamin har hjälpt mig skriva ned några av mina sånger på noter och en av låtarna, en vals, vill jag dela med mig av. Det ska bli roligt att se och kanske höra när den kommer till användning!

I det typiska vårvintervädret åkte vi till Åsa där Glöd hade sitt årsmöte. Det är kul att blicka bakåt och se allt vi gjort. Men att titta framåt är det bästa! Spännande att presentera och diskutera ideerna och se hur 2014 års Glödverksamhet tar form. Gott att äta och dricka fick vi som vanligt, alla bidrog!

Kalastiderna är här! I takt med att Melodifestivalen drar in över landet firar vi den ena efter den andra i familjen. Frida var först ut och ikväll är det farfar. Och imorgon laddar vi Glödtjejer för årsmöte. En härlig träff då vi drar upp ideerna på bordet och spikar dem till planer och verksamhet.
Jag tog på mig att baka till kaffet, och de andra står för maten. På TVn har Charlotte Kalla kört hem vår första medalj i OS. Och i mitt huvud yr musikaliska ideer som färgglad confetti. Torsdagens gig i Mullhyttan var bara början! Kan knappt bärga mig! Nu är jag på rätt spår!

Som sagt, det blev en riktigt bra spelning igår! Thank you for the music!

Jag har haft en väldigt trevlig eftermiddag idag! Var i Mullhyttans kyrka för att underhålla daglediga tillsammans med min kompis musikanten Magnus. Ett tjugotal 60 plus kom för att lyssna. En väldigt tacksam publik. Vi fick många uposkattande ord och det blev nog både skratt och gråt under tiden vi sjöng. Precis som livet. En dam i yngre 80-årsåldern sa när hon gick:
- Det var ju ett riktigt drag!
Härligt!

Jag botaniserade på Libris idag. Sökte böcker om sorg och sorgebearbetning. Jag känner att jag på alla sätt behöver ta till mig andras klokskap i erfarenheter av sorg. Hittade några böcker och fastnade mest för en bok av den danska prästen Lise Trap. Hon har mött åtskilliga sörjande och har själv förlorat ett barn. Jag har snart läst ut boken och har fått ut så mycket. Det är den ärligaste och rakaste skildringen av hur det är att leva med sorg. Det som står där gör mig både glad, ledsen och arg. Glad därför att den hjälper mig att förhålla mig. Jag vet nu att min känsla av att tvingas födas som en ny person är sann. Den dag min pappa dog miste jag en del av mig. Den tiden vi hade får jag aldrig tillbaka. Att acceptera ett nytt jag är enda sättet att må bra. För jag kan aldrig få tillbaka den gamla Annika. Jag vet nu att mina två tankespår, ett till tiden kring pappas död, och ett mot framtiden, är ett vanligt sätt att tänka. Förstår att den oändliga ensamheten har jag gemensamt med andra sörjande. Vi är ett eget folk, med ett osynligt handikapp. Ni som ännu inte drabbats, som lever i en hel familj, kan aldrig förstå hur det är för oss. Många av er bryr er och stöttar, och det är vi som står vid graven tacksamma för. Vi behöver er. Ni kan lindra ensamheten, värma oss och gå bredvid oss. Men försök inte förringa vår förlust genom att ivrigt skynda på oss att "gå vidare".
Vi som fått sorg har fått en kronisk smärta att lära oss leva med. Men vidare i den bemärkelsen tillbaka till eth liv vi haft kommer vi aldrig. Vårt liv är för alltid förändrat och det gick över en natt. Jag blir förbannad när jag tänker på hur lite plats vi ger döden i vårt samhälle, hur lite plats den stora känsla som sorgen är får ta. Så effektivt och samlat som möjligt ska det gå- tillbaka till jobbet snarast och så "normalt" som möjligt ska man uppträda. Då är man duktig och "klarar det bra". Men en sak kan du vara säker på. Jag kan le hur vackert som helst mot världen och ändå känna mig totalt krossad inuti. För sorgen syns inte på utsidan, den rasar på insidan och är som vädret, ett oberäkneligt tillstånd som inte går att styra över.