Det har bara gnisslat idag. Pyst. Fredagskänslan, var var den? Irriterad och på dåligt humör till max. En tryckkokare som bara väntar på att smälla. Så plötsligt, de salta, varma tårarna på kinderna. Just ja, har inte gråtit på några dagar. Just, ja, du fattas mig så, kära pappa. Den morgonen jag fick veta att du somnat in var finalen på ett helvetes år. Du blev svårt sjuk, vi kämpade med dotterns funktionshinder och sonens sjukdom, mamma blev sjuk och min vän sedan massor av år flyttade från gatan- och jag blev sjuk. Tappade kraften av all stress, gnistan var nermald. Jag mår bättre nu, jag har mina verktyg och jobbar hårt för att ta mig upp, resa mig och stå stadigt. Men rätt som det är kommer det en sån här dag när himlen är mörk och hjärtat så tungt av sorg över det jag mist. Kanske är jag för ivrig. Vill ju så gärna må bra. Men det får ta sin tid. Framåt och bakåt och framåt igen. Ros och ris och ros i ris. Det är livet.

Vinterdag. Vintertid. Vinterhamn. Vinterfrid. Än så länge är det vinter, vitt och kallt. Men nånting händer inuti. Det gror och sjuder, inspiration och lust! Ideerna ploppar upp som de första krokusarna i en vintrig rabatt. Så efterlängtade, lyser som gula och lila små lampor i mitt huvud. Känner mig glad, nu är jag på g i ord och ton!
Det våras, det gror i mina skor!