Alla inlägg under november 2013

Av Annika Gelin - 14 november 2013 15:56

Är tacksam varje morgon som jag vaknar och har sovit gott. Inatt drömde jag att jag träffade Svennis o Nancy. Vet att jag ville fota dem till bloggen.
Kanske var det den gyllene sömnen som gjorde dagens löptur lätt. Eller så var det pappa som var med mig längs vägen. Eller en kombination. Oavsett vilket njöt jag av känslan att flyga fram lätt. Det är en skönare känsla än sorgens blytyngder som gör varje steg trögt och tungt. Är glad att jag hållit fast vid löpningen, det ger så mycket bra effekter. Jag mår bättre av energin, stoppar inte i mig sött och sover tyngre. Och sen är det ju gratis! Naturupplevelsen får man på köpet!

ANNONS
Av Annika Gelin - 13 november 2013 15:16

Åkte ned till bryggan idag. Hela kroppen ville dit. De senaste dagarna har jag genomlevt på nåt vis men inte mer. Jag vet ju att det går upp och ner och nu gick det ner. Kroppen blir tung, den grå slöjan förlamar. Jag vill inte men jag måste. Igår lämnade vi in annonsen till tidningen. Det blev än mer verkligt då, det absurda i situationen. Att sitta och se sin fars dödsannons i sin egen dator, det är groteskt. Men nu är den inne, och den blev som vi ville ha den. Personlig.
Nu sitter jag på bryggan och tankar in ljus och ljud från min plats på jorden. Det är så säreget skönt att komma hit, här kan jag andas och känna hur själen lyfter. Vattnet vaggar mig till ro.

ANNONS
Av Annika Gelin - 11 november 2013 22:38

Det är den svartaste november vi har upplevt. Matchen mot det kompakta mörkret är ojämn, orättvis och egentligen obeskrivlig. Fullkomligt onödig och obegriplig. Jag har börjat räkna ljusglimtarna som ett sätt att orka. Som de vita strecken längs vägkanten blir de gränsen mot diket. Idag var det kaffetåren med min farbror, en kopia av pappa i unga år, pratstunden med mamma på lunchen, ett gott möte på banken och kramarna från min hjärtegoa familj. Fyra ljusglimtar och måndagen blev till kväll.

Av Annika Gelin - 10 november 2013 11:55

Har aldrig känt mig riktigt bekväm med fars eller mors dag. För mig är det självklart att hylla mina föräldrar var dag. De gav mig livet och gjorde mig till den jag är. De jobbade och slet, alltid med mitt och mina systrars bästa för ögonen. Gick på stan igår, såg alla skyltar som skrek ut "Du glömmer väl inte fars dag?" Den kommersiella undertonen kändes kletigare och mer krystad än någonsin. Min pappa hade inget med kommersen att göra. Han var allt annat än konsumtionsinriktad. Pappa stod för det motsatta. Den enkla, äkta, starka kärleken som aldrig kan mätas i pengar. Han trivdes bäst i
skogen, så långt bort från alla köpcentrum som man kunde komma. Där plockade vi lingon, tranbär och blåbär. Sen tog vi oss ett dopp i sjön och värmde oss med en kopp kaffe. Pappa, jag har så svårt att förstå att jag inte får se dig igen. Men som tröst kom vår lilla Frida imorse och berättade att hon fått "en signal från morfar" om att du sitter och äter frukost med Åke, grannen.

Av Annika Gelin - 9 november 2013 09:25

En kram. Ett telefonsamtal. Ett sms. En blomma. Omtöcknade av sorg upptäcker vi våra vänner. Ni är många. Plötsligt står ni där, klappar på oss eller utbrister i ett från hjärtat " fy faan!" Det är inte enkelt för alla att närma sig de som gråter. Den egna ångesten kanske väcks kring döden. Eller så är man rädd för att göra fel, säga fel. Men ni är många som visar oss er kärlek- och ni ska veta HUR mycket det betyder för oss som vandrar i kaos. I novembermörkret lyser ni upp vår smala stig. I novemberkylan sveper ni in oss i hjärtevärme. Tack alla.

Av Annika Gelin - 7 november 2013 16:22

Min hjärna försöker omvandla och tolka allt jag ser och hör till något som är så positivt som möjligt. Den har alltid fungerat så. Men i det här fallet fungerar det inte till hundra procent. Jag vet att pappa slapp lida och att han slapp bli sämre i sin sjukdom, det noterar min hjärna med tacksamhet. Men mitt hjärta gråter över att världens finaste pappa och morfar tvingades lämna oss alla 72 år ung. Vad finns det för positivt med det? Inte det minsta! Livet är bra orättvist, kan jag tycka!

Av Annika Gelin - 6 november 2013 19:45

Idag har jag varit till Stockholm med mina kära arbetskamrater. Målet var inspirationsdagen "Kvinnor i tiden". Fantasilös och ålderdomlig rubrik på en sådan bra dag för människor! Mark Levengood m fl bjöd på klokskaper och pepp- och i skenet från kära pappas plötsliga bortgång sjönk vissa budskap in extra djupt. Att våga vara sig själv och tro på sin förmåga. Att se varandra och ha respekt för varje människas ryggsäck. Moderator Maria Lundqvist avslutade med uppmaningen att " det är upp till dig att ta det där klivet du funderar på", du föddes till jorden för att dela med dig av din klokskap". Jag blev stärkt i mina tankar och jag vet att pappa skulle instämma.

Av Annika Gelin - 6 november 2013 07:31

Inte kunde väl jag tro för en vecka sedan att jag snart skulle planera begravning. För en vecka sedan kl 7.22 sov jag fortfarande en djup och skön sömn, ovetande om att livet skulle ändras om några timmar. Nu är jag vaken och sitter på tåget. Funderar på en vecka så olik alla andra. Så många tårar och så mycket förtvivlan. Men också så många kramar, så mycket värme och stöd från många fina människor. När det värsta händer blir tillvaron skarpare. Relationerna som räknas tydligare. Vännerna som bryr sig stiger fram. Det blir lättare att sortera bland viktigt och oviktigt. Lättare att se trots mörkret och smärtan. Blicken klarnar.

Presentation


Annikas brygga - en skön plats i tillvaron. Där jag lutar mig tillbaka med utsikt över livet och funderar. Över stort och smått som händer. Välkommen!

Fråga mig

2 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
        1
2
3
4 5 6 7
8
9 10
11
12
13 14 15
16
17
18 19 20 21
22
23 24
25
26
27
28 29
30
<<< November 2013 >>>

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ Annikas brygga med Blogkeen
Följ Annikas brygga med Bloglovin'

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se