Det pågår ett väldskrig i mina celler. Den största sorgen och den starka livsviljan kämpar. Jag avskyr mitt tillstånd, min matta och kraftlösa kropp. Vill inte vakna varje dag insvept i grått och svart, vart tog alla färger vägen? Men jag vet att den enda vägen är igenom gråt och fysisk smärta. Kanske måste jag nå botten för att stiga uppåt och då har jag snuddat där nu. Låt mig få kraft att klättra uppåt, låt mig få ana ljuset däruppe.

Skulle klippa mig idag. Såg fram emot en skön stund med en kopp kaffe och lite tidningar med lättsamt innehåll. Det blev avkopplande och tidningarna var verkligen en kontrast kan jag säga. Man baxnar över hur olika perspektiv vi har i tillvaron. Värt att dra på munnen!

Han har varit en av mina favoriter i alla tider. Hans låtar går rätt in i mitt hjärta. Vemodet, romantiken, lust och längtan. I söndags satt jag mitt framför honom och lät tonerna skölja över mig. Det var som en skön inre dusch för min sorgsna själ. Jag njöt. Tack för musiken, Niklas Strömstedt!

Att komma ut, röra sig, andas klar luft är en av mina livlinor. Imorse hade jag två alternativ för en trött och tung kropp- gå och lägga mig igen eller gå ut i den dimmiga morgonen och försöka hämta lite energi. Jag valde det senare. Det gick inte med någon större fart men det gick i alla fall. Inte mådde jag sämre efteråt heller. Och trots det färglösa landskapet var det ganska vackert trots allt. Jag har lärt mig att hjärnan behöver hjälp att ta paus från sorgen. Att aktivt hjälpa den skifta fokus är ett måste.

Efter en gårdag som jag bara vill glömma eftersom "yxan i själen" höll på att ta kål på mig, är det skönt att summera en ljusare dag. En mysig fika med varma Malin, bokläsning och vila. Bäst idag ändå mysstunden och snacket med min kloka, fina tioåring. Vi läste engelskaläxor och pratade om livet och döden.
- Det har ju inte gått så lång tid utan morfar, och det är svårt att vänja sig men såhär kommer det att vara nu, sa hon
Sen blev jag kallad goding och till slut somnade hon i mitt knä framför fotbollsmatchen. Lilla gumman, du är helt fantastisk! Du hittar ord som tröstar och värmer mig som är vuxen.

Det senaste året har det känts som att delta i en ständigboxningsmatch. Slag efter slag. Knockoutslaget var vi inte beredda på. Inte konstigt att man är mörbultad och yr och har smärtor. Den här matchen har ingen vinnare, bara förlorare. Idag gick jag ned för räkning, imorgon reser jag mig igen. En dag i taget.

Livet är förändring. Rörelse. Jag vet det men vill inte förstå. Igår var pappas dödsannons i tidningen. Vaknade till halv storm och Nessun Dorma på radion. Det kändes symboliskt på nåt sätt, precis så dramatiskt som det är att förlora en förälder. Vi hade 15-årskalas igår för sonen och det gick men mer var det inte. Sorgen sveper in oss alla i en grå slöja, en meningslös tomhet, en ilska och ett ständigt "varför". Ge mig inga positiva tillrop för jag tar inte emot dem. Glädjen är inte hos oss för tillfället, vi tillhör inte de utvalda som fick vara glada nu.

Varje människa är förbluffande unik. Varje man och kvinna har sin egen historia värd att summera, att skildra. Om pappas plötsliga död kan lära mig nåt är det i såfall att se människorna omkring mig med än större ödmjukhet. Än större respekt. Jag sitter och bläddrar i min pappas liv. Ser foton från tidiga ungdomsår, från första tiden med sin stora kärlek och min mamma. Ser mig själv på ängen tulta omkring. Småbarnsåren. Min egen tidiga barndom, åren som lade grunden till den jag är. Tidens gång slår mig i skallen. Klockan som tickar och samtidigt- det förunderliga livet vi lever tillsammans. Alla människor jag har runtomkring som jag älskar och som älskar mig. Det är stort. Kärleken mellan människor är meningen med detta livet.