Det kändes som om hösten smekte mig över kinden när jag gick till postlådan. Lite disigt, gula björklöv på marken och en svalare vind i träden. Tio år sen Anna Lindh blev mördad idag. Hon skulle köpa nya kläder på NK till en debatt på TV. Minns hur jag gick en promenad. Försökte smälta nyheten om att sossarnas kronprinsessa låg och svävade mellan liv och död. Därhemma två barn och en man som väntade på besked. Jag minns bilder från begravningen där Eva Dahlgren sjöng "Ängeln i rummet". Alla grät, tårarna bara rann på oss som satt i soffan. Hur kan det bara vara möjligt att en mamma kan ryckas bort så grymt? Ikväll tänker jag titta på dokumentären kl 21 och minnas. Tända ett ljus för Anna och det hon stod för.

Har ätit utelunch idag. Under korkeken. Tillsammans med den ena av mina fotbollsfamiljer, MIK. I en kaskad av sol lirade de med stenhård vilja och ett glatt humör fem matcher i näst sista poolspelet. Hem igen med röda och svettiga tjejer. Tur att vi har så snälla grannar som gärna vill ha oss i sin pool! Sen blev det fågelbegravning. Gissar att Snutten, den andra grannens katt släpat in och festat på bytet på vår baksida. En lätt jogging i doftande skog var alldeles, alldeles underbart. Tack Marie för att du frågade. Jag njöt i fulla drag. Nu hoppas vi på att hjärnan svalnat så sömnen kommer naturligt.

En makalös lördag! Septembersolen bäddade in hela världen i ett varmt och gosigt täcke. Mustiga höstfärger i landskapet, lysande gult och rost men sommar i luften. Klart vi ville bada. Fika vid bryggan. Bekanta oss med en bärfis. Bara finnas till. Lyssna på syrsornas sång i september.

Sonen spelade match i fredags, det händer ju titt som tätt. Vi satt där på bänken ett helt gäng, vänner, syskon, mormor och morfar. Pratade, skojade, hejade. Mycket trevligt, mycket trivsamt. Vinst blev det också, kan det bli bättre? Bara att åka hem och fira. Inte hade jag sett att en av matchbollarna försvunnit. Uppsparkad i ett träd. Men moster ryckte in...!

Så less på den rådande egomentaliteten, den här turbotiden. Där allt handlar om vinst i tid eller pengar. Där de som arbetar springer fortare och fortare. Och där de som står utanför arbetslivet jagas och tvingas in i ohälsa och blir ett annat folk. Detta samhälle har inte råd med det som är udda. När mallen är frisk, stark, framgångsrik och vacker blir mentaliteten fördummande, intolerant och självisk. Här frodas fördomarna om allt som sticker ut. Här skrivs protestlistor till LSS-boenden för barn med funktionshinder därför att det stör i villaidyllen. Vi som är föräldrar till dessa barn möter enorm okunskap och inte sällan antydanden om att det är vårt föräldraskap det är fel på. Att vi är stresskänsliga, inte kan planera vårt liv, att vi är dåliga på att uppfostra och att sätta gränser. I våra familjer är vi mer utsatta för stress, ja. I våra familjer är skilsmässostatistiken högre, ja. Men den som tror att vi klarar stress sämre än andra är mer än välkommen att dela vårt liv för en vecka. I vår vardag är kampen rutin, i vårt liv är tålamod ett arbetsredskap och tiden noggrannt planerad. Vi älskar våra fantastiska barn och gör allt för att de ska få ett så bra liv som de är värda. I ett samhälle med omänskliga ideal krävs det av oss extraordinär styrka och stresstålighet för att föra den kampen varje dag.

Ja, det är så. Är en däckad "Anka". Just nu är det så. Mitt glas är fullt. Det rinner över. Men min energitank är tom. Det lyser rött på instrumentbrädan. Du som vet var man fyller på nytt bränsle kan väl ringa. En belöning utlovas.

Som en sjö på vintern. Fastfrusen. Därinne ligger all min sorg som samlat sig. Skulle vilja gråta, tina upp, ge plats för det strömmande livet igen. Men det sitter fast. Får slå på stereon. Sorgsna låtar. Då kan det bli islossning.

Efter en omskakande fredag där luften gick ur oss totalt blev det lördag. Dags för dop i sköna Lerbäck. Funderade om jag skulle orka ställa mig och sjunga "Jag vill tacka livet". Det är en oerhört stark sång med en text som går rätt in. Men jag kände att det nog skulle gå. Lite absurt var det, men känslan var att det var som om jag skrivit låten. Orden stämde så väl. Idag är det söndag. Septemberluften är hög och klar i mina lungor. Jag behöver nytt syre för att kunna se vägen framåt.