Sensommaren strålade som om den aldrig ville lämna oss. Syrran och jag drog till barndomens skog för en mjuk jogging. På stigar där vi sprungit många gånger känner kroppen sig som hemma. Ett trolskt, grönt rum att andas i. Sen badade vi och käkade pastasallad. Förundrades över alla små grodor som ville umgås med oss. Drack te hos mor och pratade. Beundrade hennes blommor. När det mörknade åkte vi hem.

Ibland hjälper det inte hur man än försöker fånga energi, kroppen är ändå trött. Som i måndags. Var pigg och alert fram till lunch, sen slog det till. När jag kom hem och skulle medla mellan två lika trötta barn kändes det nästan för mycket. Vi drog iväg till affären och handlade. Augustisolen gassade på, sista rycket innan septemberkylan kändes det som. Några timmar senare när kylen var full och vi mätta av kvällsmat fick jag min belöning. Ett kvällsdopp med sonen i närmaste sjö. Skönt!