Jag gick och rensade idag. En sött varm sommarsöndag i augusti. Familjen hade cyklat iväg en sväng för att kolla på fotboll. Men jag hade ingen lust, ville hellre gå och skrota och rensa i rabatten. Lyssnade på Sommar i P1 med Louise Linder. En präst och terapeut som stöttat och tagit hand om människor i kris under hela sitt liv. Jag har också en fallenhet för att vilja ta hand om andra. Vill se och veta så att mina närmaste mår bra. Vill räcka till. Det jag är allra mest rädd för är att de jag älskar och bryr mig om ska tycka att jag inte finns där för dem. Man kan väl säga att jag är mindre duktig på att koppla av själv. Visst har jag blivit bättre på att ta hand om mig, jag tränar varje dag. Men ofta när jag har tid för mig smyger det in någon slags känsla av "stress" över att jag då försummar någon. Undantaget är när jag springer eller sjunger, då glömmer jag "att ta hand om". Då är jag bara. Tror att vi storasystrar och storebröder ofta hamnar i en sån roll, att vilja ta hand om. Men även vi kan behöva tas omhand och bli tröstade. Även vi känner oss små och ynkliga ibland. Tänker ofta på det i min mammaroll hur min son som är storebror faktiskt också behöver vara liten ibland.