Mera fotboll. Mera sommar!

Laxacupen i Halmstad, vilken fotbollsfest! Härligt att se våra killar i sina blåvita dressar på de gröna planerna! Så spännande, för de leder sin grupp och idag är det kvartsfinal. Mellan matcherna är det bad. Och häromkvällen var vi på trubadurafton. Vem gick upp och sjöng? Ja, inte var det Bosse...!

Som sagt-vi ser på match!

Vi ser på fotboll. Luften blåser som en varm hårblås. Heja Kumla! Ni är bäst!

Den heta solen har bäddat in mitt huvud i någon slags ludd. Jag är trött och ska försöka sova. Men syrsorna spelar så förtrollande, luften är ljummen och tystnaden så skön. Sommarnatten är alldeles, alldeles underbar och andlöst sitter jag och suger in, tankar in sommaren i mitt sinne.

Det finns så mycket måsten. Så många "ska bara". När man som jag är 40 plus några år till har man upplevt somrar som tappat lite av sin glans när dessa "måsten" fått komma först. Om det skulle bli en riktig sommar i år kände jag att det var dags att tänka om. Efter ett riktigt tufft år när sjukdom och andra svåra händelser tagit på krafterna hade jag inte ork till oväsentligheter. På nåt sätt blev det lättare att sortera. Huset behöver inte vara så städat. Maten måste inte planeras. Ett visst antal böcker måste inte läsas. Tiden behöver inte alls vara uppbokad. Jag kommer inte att hinna allt eller ens träffa alla. Men jag vill njuta mer och det gör jag redan. Njuta av att ta en dag i sänder. Ett dopp i taget. Vara där jag är. Det är sommar på riktigt nu och jag är tacksam över livet.

Ibland blir man vittne till draman som man bara låter vara. Håller sig på sin sida av världen, sköter sig själv och sin familj. Men ibland kan man inte låta bli att blanda sig i. Stod inte ut med en pojkes förtvivlade gråt häromdagen. Han satt ensam på en filt nära mig, på en strand nära dig. Dottern och jag hade badat och vi skulle packa ihop när något inom mig bara brast. Denna gråt som pågått en lång stund och inte hade något slut. Jag gick försiktigt fram till pojken och frågade " Hur är det?" Han berättade hackande och med ansiktet blött av tårar att hans mamma sagt att han var tvungen att försöka få på sig badpuffarna själv. Han hade ju försökt men det gick inte med en hand. Mamma stod nu ute vid bryggan och där satt han kvar med sin gråt.
- Jamen, då har du ju försökt, sa jag och hjälpte honom på med puffarna.
Han slutade gråta och gick ut i vattnet.
I mitt inre kändes det varmt och gott, jag klarade inte av att höra honom gråta längre. Det var heller inte det enda familjedrama vi såg denna heta dag i juli där barnen var förlorare. Att uppfostra är en sak, det kan man göra med värme och värdighet. Men att ignorera och nonchalera ett barns rop på vuxet föräldraskap, det kommer jag aldrig att acceptera. Inte ens den hetaste dagen i juli.

Blev utskrattad i denna som jag köpte i Florida när syrran och jag var där. Är den så ful?