Vaknade tidigt. Bryggde kaffe och satte mig ner på altanen. Tigern kom och strök sig mot mitt ben. En kelen katt som ville bli kliad bakom örat. Det passade mig bra. Fågelkvittret som en ödmjuk kuliss av sång i morgonstunden. Huvudet är fullt av intryck från Mossbylund. Bilder av autistiska barn och deras kämpande föräldrar. Tåliga syskon. Kärlek upphöjt till 100. Att se alla dessa människor mötas och dela en sommarvecka nära havet var än mer speciellt i år. Nu visste vi vad som väntade, nu hade vi egna förväntningar. Och de överträffades med råge. Denna gemenskap som växer med dessa barn och deras syskon i fokus är unik. Att se hur syskonen spelar fotboll i sommarkvällen, att se hur de lockar med sig barnen med diagnoser, de som kanske inte har talet eller förstår att där pågår en match- men de vill vara med ändå. Att se dem alla tillsammans är något oerhört. Det har förändrat mitt liv att få vara en mamma på Mossbylund. Jag längtar tillbaka. Där är alla sig själva hela tiden. Man kommer nära.