Jag har länge känt knopparna. Kraften som vill växa, blommorna som vill slå ut. De har tryckt på därinne ett tag. Bidat sin tid. När är det dags? Kreativitet är som kärlek, den kan inte döljas eller hejdas. Då bryter den sig fram som maskrosor i asfalten. Lyssna på magen, lyssna noga på känslan. Det är ju vad jag gör och har gjort mest hela tiden. Och nu kan det vara tid för mina Annikablommor att slå ut.

Det har varit en bra dag! Endorfinerna har fyllt mig hela dagen med energi och glädje. Tillförsikt. Har tänkt nya tankar. Fått nya ideer och spånat. Så nu sitter jag här i kvällstimmen på min balkong och tänker större. Vi har bara ett liv och min bok har flera oskrivna kapitel. Jag vet ungefär hur innehållet ska se ut och nu tänker jag fritt. Det är så lätt och skönt att titta upp mot himlen, så ljust lila och tänka fritt! Vad spännande! Jag ser möjligheter!