Vaknar upp och känner hur solen sipprar in mellan persiennerna. Fåglarna kvittrar högt och glatt, de lever och tror att det är vår även om termometern visar minus. Jag tänker på gårdagen, på kvällen hade dottern och jag mys med mormor och morfar. Sen i bilen hem kom alla känslorna jag behärskade på begravningen. Sorgen i att skiljas från den man älskar. Kärleken till familjen man lever med, till de vänner man fått. Den starka gemenskapen vi delar med människor vi bryr oss om och vill vara med. Att kunna skratta och gråta tillsammans lika lätt. Sitter här med min röda, fina morgonkopp som min son har gett mig och det är tyst i huset. Men inuti strömmar ljusa och mörka tankar i en salig blandning och jag tänker att det är helt ok. Så länge jag känner så lever jag. Och så länge jag lever så vill jag göra som fåglarna och sjunga av hjärtans lust utan att vänta på våren.