Det är en novemberkulen söndag och regnet småpinkar ute. Vi tänder ljus och kokar ägg till frukost.

Tänker på sonen. Han är på nere i Europa, sitter kanske och käkar frukostbuffe på sitt hotell med havsutsikt.

När jag tar mig fram genom dagen med min sömniga kropp tänjer han sin vältränade på en strand utanför Barcelona. Min hjärna har lite svårt att ta in det dubbla, den går lite på lågvarv just nu. Känner mig både glad och ledsen på samma gång och vet att det är så som livet är. Kontraster, parallellt. Ljus och mörker, glädje och sorg.

Livet är ibland ganska svårt - men samtidigt alltid lärorikt. Fascinerande. Den här småregninga dagen tänker jag mycket på min son därnere på stranden och jag hoppas att han njuter av sitt äventyr. Jag vet att han gör det, han är en kämpe som behöver det här breaket. Att leva är att utvecklas. Att leva är att känna och uttrycka alla känslor utan förbehåll. En dag i taget, ta tillvara på stunden, är det enda.