Så blev det måndag och en efterlängtad tripp till huvudstaden. Grannen och jag stack till Hotel Rival för att delta på inspirationskväll med tjejnätverket 4good. Temat var "Eat, love, live", något vi kunde ställa upp på! Det kryllade av förväntansfulla kvinnor i entrén, det surrade som i en överhettad bikupa. Martina Haag inledde. Författaren och fyrabarnsmamman som nu gått och blivit löpfrälst och som ville få oss alla därinne att börjajogga, helst idag!

Med sitt smittande kroppsspråk och humoristiska touch såg vi bilden framför oss av hur hon tröttnat på att få frågan om en femte unge och därför bestämt sig. Börjat med 12 minuter, lagt till en minut - och sedan långsamt fått kroppen att bli en löpare. Nyligen hemkommen från ett maratonlopp i Frankrike utklädd till Cleopatra, hade hon överlycklig stapplat i mål i 36 graders värme - och i föreläsningen var detta finalen. Martina brast ut i Edith Piafs "Je ne regrette rien", något som fick både Maria och mig att skratta till. Efteråt, när vi satt i baren och summerade kvällen gled hon plötsligt upp för trappan, vår sköna Martina. Jag blev lite överrumplad när Maria kvickt som sjutton hoppade fram och presenterade sig för Martina och bjöd in henne till Kumla för att lyssna på min tolkning av Edith i Glödhett. NI skulle ha sett Martinas min, hon måste ha trott att detta var en stalker som uppenbarade sig.

Kumla - var ligger det liksom? Men tanken var god - och Martina var trevlig. Så nu kommer snart en personlig inbjudan till Piratförlaget. Var så säker!

Det är söndag. Sitter på en uteterass med en kaffemugg i handen. Utanför brusar trafiken längs motorleden, precis som det brusande livet som strömmar för oss levande. Men härinne har tiden stannat. Sorgen drabbade familjen plötsligt och obönhörligt. Vi sitter och väljer sånger till begravningen. Min roll är att försöka vara ett stöd, hjälpa, ge förslag på låtar som passar. Vad tyckte han om? Vad ska symbolisera just hans liv? Jag sjunger den ena och den andra, de lyssnar, funderar. Det är så viktigt att det känns rätt. Det får inte bli för tungt men heller inte för glättigt.

Det går gärna kännas som om musiken har ett budskap som stämmer in, som ger oss ett ljus i mörkret. För vi ser ju inte vägen framåt när livet stannar, vi behöver någon som kan leda oss fram. Ett steg i taget. Till slut har vi valt.

Jag tar med mig noterna hem till musikern. Det kommer att bli bra, jag ska försöka tolka sångerna på mitt sätt. Försöka ge tröst med min röst. Jag vill verkligen ge det jag kan.