Satt och monterade texter idag, en vanlig onsdag. Utanför sken solen på en septemberblå himmel. Då ringde telefonen. Det var ett dödsbud. En släkting till oss hade gått till jobbet idag och ramlat ihop. Igår var det en vanlig tisdag i hans liv, men idag blev den hans sista. Budskap om döden är alltid så svåra att ta in. Vi lever livet, vi planerar och står i, fyller almanackan och tror på nåt sätt att vi har kontrollen. Men det har vi inte, den står över oss. Livet är som det är, glädje och sorg går hand i hand, det är skört och starkt på samma gång. Och som min arbetskamrat och jag brukar säga - det är allt viktigare att njuta av varje dag. Varje stund du har rymmer ett värde som kanske blir större i backspegeln. Jag försöker tänka på det, leva efter det. Ibland går det, ibland glömmer jag bort och sörjer eller gnäller i onödan. Men med åren har jag blivit bättre och bättre på att leva fullt ut, sortera bort oväsentligheter och sånt som bara tar energi. Det har jag inte tid med. Tänkte också på detta i koncentrat när jag på eftermiddagen besökte en när och kär som låg på sjukhuset. Så skönt det var att träffas, få prata, skratta lite och dela en stund. En människa jag håller av och har saknat. Vill och önskar snar bättring. Att få må bra och få ha nära och kära i sitt liv och dela tiden med dem är det som betyder något.