Har du tänkt på att det ofta är små saker som sätter färg på livet? Som gör det värt att stiga upp ur sängen och tänka - en ny dag. Som gomorronkramen när du möter mannen i badrummet som oftast är uppe innan dig, kanelkaffet till frukost, den glada och proffsiga radioprataren Jennebo i etern (när han är hemma och vikarierar i lokalradion). Hela dagen fortsätter det likadant - och hjälper eller stjälper dagen. Jag brukar roa mig med att när jaglägger mig och ska sova tänker vilka tre stunder eller händelser under dagen som varit bäst. Det slår aldrig fel - det är alltid små, enkla ting som fyller livet med mening. Det stora finns helt enkelt i det lilla - och därför ska jag gå och smaka på kanelkaffet nu! 

Det är sommar ute, i allra högsta grad. När livet går in i augusti känns det för mig lugnare inombords på något sätt.

Jag har aldrig varit nära vän med juli. Det finns något kravfyllt med den månaden som jag inte kan sätta fingret på. Det bara känns. Det är sommar och den ska njutas. Punkt slut. Allas viljor ska tillgodoses, allt vi sparat för att ta tag i ska göras. Är man då trött och sliten redan innan så säger det sig själv att det blir svårt att få till det.

De senaste dagarna har jag hört flera människor säga att det var en skitsommar. Jag tycker inte det, nej, det kan jag inte tycka. För mig har sommaren varit lång och faktiskt tillräcklig. Den har bjudit på blommor, bad, umgänge med familjen i vid bemärkelse, grillningar, miljöombyte och nya möten. Sen att jag själv brottas med de inre kraven är en annan femma. Tycker ändå att jag blivit bättre på att "bara vara". Har lyssnat en hel del på radio i sommar, det är befriande avkoppling! Har läst en del också, det hör ju till. Och nu när viruset äntligen är borta har jag börjat röra på mig igen. Tack för det, har längtat så! Och du - sommaren pågår ju för fullt utanför fönstret. Jag ska njuta varje dag, varje stund tills det är dags att sätta på sig strumporna igen, det avskyvärda som måste till.Sen Någon gång i oktober. Men först ska jag bada massor av gånger och spana på augustimånen som hänger i trädtopparna.

Som sagt - blåbären växer så vackert i riset. Kände hur själen tankade blåbärskraft och doft från ljungen idag när vi traskade runt i skogen och fyllde hinkarna. Blåbärsplockaren blev snart full, tystnaden drog rätt in i hjärtat och ingenting saknades. Inte ett köpcentrum så långt ögat kunde nå, inte en OS-rubrik eller annat störande i närheten.

Bara fåglarna och vi. Det var så gött där i blåbärsskogen - och då hade vi inte ens doppat oss!

Mamma och pappa. Ni födde mig och tog hand om mig. Den 13 februari 1970 såg jag dagens ljus. Sedan dess har ni tagit hand om mig, gett mig en barndom där kärleken till mig och mina systrar överskuggat allt, varit det viktigaste.

Idag - och alla andra dagar som jag fått förmånen att dela med er var det än är tänker jag på det. Vilken enorm lycka och tacksamhet jag känner för att just jag fått er som föräldrar. Vi gick i skogen idag och plockade blåbär, vi satt nere vid sjön och pratade. Drack kaffe. Åt en bulle. Sen tog vi ett dopp. Det var enkelt och somrigt och alldeles underbart. Samtalet gick från det ena till det andra - och fortsatte på balkongen hemma i Önnemo. Jag njöt av timmarna och jag vet att ni gjorde detsamma. Skulle ha velat stanna tiden där vid sjön, den går ju alldeles för fort. Men det går ju inte. Så tills vi ses igen - och till nästa dopp - simma lugnt, ni är viktiga i mitt liv. Älskar er mer än jag kan uttrycka. Så är det. Även om jag passerat de 40 så är jag ett barn ibland.

Hade tänkt att skriva om en alldeles underbart somrig torsdag. Om bad, blåbär och kräftor på mina föräldrars balkong. Men jag får göra det såfort Iphonen har laddat så jag kan få loss bilderna. Istället får det bli en rapport från en annan sommardag. En annan torsdag som blev så där skön och härlig som man önskar sig. När mitt virus hade lättat lite ur kroppen och sonen tillfrisknat från en intensiv matförgiftning vaknade vi en dag och hade lust att ha väldigt roligt. Vi tyckte att vi behövde det. Barnen ville åka till Parken Zoo i Eskilstuna så då gjorde vi det. Det blev en alldeles perfekt utflykt. Lagom långt, lagom varmt, alla var sams och förväntansfulla, inställda på att njuta. Dessutom hade vi med min systemkamera som sonen och jag slog om att få använda. Krokodiler, uttrar, säla och andra djur såg vi - och så strutsarna. Man kan ju bara le när man ser dem. Med den halsen - tur att man inte hade den i alla fall när virusetoch det halsonda slog till! På hemvägen badade vi i det vackra Mälarbaden - och maten i Kvicksund smakade sommar på en pizzeria i Kvicksund med utsikt mot båtarna. Härligt! 

Du som läser den här bloggen och känner mig vid det här laget vet att du har att göra med en riktig badfantast.

Jag har badat nästan varje dag den här sommaren trots att det har varit en "mellan-skurarna-sommar". Om jag inte får bada så bllir det ingen sommar för mig, så enkelt är det bara! I söndags blev det en stranddag med syrran och hennes grabbar. En lugn och skön dag med bara tidningar och matsäck som förströelse. Och så den där båten förstås. Den som skulle blåsas upp! Jamen visst! Det fixade vi medan tre förväntansfulla killar och en tjej stod bredvid oc hejade på. Sen hade de kul, sjösatte den och slogs om vem som skulle börja. Säga vad man vill men det är en bra leksak! Men sen kom den lilla detaljen att få UR luften. Vi hjälptes åt, syrran och jag, att häva oss med våra medelålders kroppar och pressa ut luft. Vi bara skrattade, det var urkul och måste ha sett roligt ut!

Tänkte på den tiden då våra barn alltid skulle ha med en stor plastkrokodil till stranden. Det var tider det!