Pratade för ett tag sedan med en förälder i samma situation som vi, dvs en förälder till ett barn med en diagnos inom autismspektrum. Vi hade ett långt samtal om våra barn och konsekvenserna av diagnosen och föräldern uttalade att det inte fanns något som helst positivt med detta. Jag sa att vi i vår familj hade fått inträde i en värld som vi aldrig skulle ha fått kliva in i annars  - och att diagnosen på detta sätt gett vårt liv en ny dimension. Efteråt kände jag det som att föräldern drog sig undan. Om det var på grund av det jag sa vill jag bara förtydliga. Jag menade verkligen inte att på något sätt negligera den sorg som det innebär att ens älskade unge får en ett livslångt handikapp. Det innebär att tillvaron blir en kamp i stort och smått  - för att barnet ska utvecklas så mycket som möjligt, för att det ska få leva sitt liv så bra som möjligt trots sina problem. Det innebär att man får brottas med skola, myndigheter och andra instanser för att de ska förstå och bemöta barnet på dess villkor. Syskonet behöver lika mycket kärlek och föräldrastöd men hamnar lätt på undantag eftersom barnet med diagnos kräver sin plats varje minut på dygnet. Som förälder måste man vara stark, tålmodig och kreativ och utveckla en förmåga till aldrig sinande kraft - en ekvation som inte alltid går ihop. Därför vill jag säga att jag är ledsen om du uppfattade min hållning som negligerande. Jag ville bara berätta om hur jag ser på saken. Hur jag har valt att förhålla mig till det faktum att jag är mamma till en flicka med högfungerande autism. Jag ser henne som en fantastisk gåva och som att hon  - precis som alla vi andra - har vissa egenheter som ser ut på ett visst sätt. Jag är övertygad om att hon komtill just oss av en anledning - och jag försöker se det som ett livslångt lärande att hon är just vår dotter.

Det finns moln på himlen, det gör det - men det känns så mycket lättare och varmare inombords att fokusera på solen som också är däruppe i det blå.

Fotbollar eller golfbollar - det kvittar, bara bollen är rund så blir det bra!

Livet är livat så länge det finns bollar tycker sonen. Visst föddes han med en boll under armen när jag tänker efter...! Kåseberga golfklubb var en höjdare tyckte han.     

Varje morgon hela sommaren sänder SVT "Sommarlov" för alla barn. Frida ville se hur man gör TV så vi åkte dit en morgon och tittade. Helt klart var det populärt, massor av ungar i alla åldrar var där. Dottern var supernöjd och glad, hon såg bra och hade turen att hamna som nr 2 i autografkön. Med Jonis och Kringlans autograf på vykortet var dagen en succé!

Gomorron lördag! Solen skiner och det är bara att njuta. Det gör jag här vid tangentbordet, i stillheten. Alla i familjen sover och jag får ha hjärnan ifred. Kroppen har jag testat idag genom att dansa. Det gick väl hyfsat men lite rostigt är det. Turerna måste nötas om jag säger så. Lite väl magstarkt var det att köra 9 to 5, att varva upp från 0 till 150 när man är en nyvaken semesterfirare. Men jag vet att den där tafatta känslan försvinner när musiken får ta över. Då glömmer man bort att man står allena i sitt vardagsrum i nattlinne och showdansar.

Vad ska vi göra idag då? Det bestämmer vi kanske inte nu. En sak är säker, jag ska skrubba balkongen ren från fågelskit. Öppnade dörren och det såg ut som om någon roat sig med att kasta fil på golv och på stolar. Men det var inte fil, det var fågelskit. Men först får det bli frukost. Vårt dagliga bröd liksom. Och dagens sommarpratare är bagare, det är bara att glida in i dagen. Den är redan på jäsning - och det ser gott ut!

Det är ett rent nöje att fika. Kanske alldeles extra när man är på semester. Strosa runt i en sommarstad och när man blir trött och det suger i kaffetarmen slå sig ner på en uteservering och njuta. Att fika i hatt förhöjer upplevelsen tycker denna lilla fina dam som råkar vara min dotter. När grabbarna var inne för en runda dagen därp hamnade de i en filminspelning och fick se självaste Wallander sitta på en bänk.Spännande värre tyckte sonen!

Nu kommer vi att titta på Wallanderfilmerna med nya ögon och fötter som känt marken i Ystad. 

Jag är intresserad och fascinerad av fenomenet stress. Läser en del om det i jobbet och har funderat massorring vad som orsakar olika typer av stress och hur vi kan hantera det naturliga ting som faktiskt stress är - så att det inte går överstyr och gör oss sjuka. Under vår härliga vecka på Mossbylund pausade jag då och då med den fascinerande boken Modershjärtat av Katerina Janouch. Det är den senaste i serien om flerbarnsmamman och barnmorskan Cecilia Lund. En kvinna mitt i livet om hennes relationer och tankar kring att få ihop en brokig och vibrerande tillvaro. Härlig kvinna, härlig bok! Jag tycker att det är mycket spännande att diskutera livet i mitt-i-livetfasen med andra mitt-i-livetkvinnor - och män! Vad är det som gör livet levande - och när blir stress en belastning? Har många tankar kring det hela - och vill du diskutera så hör av dig! En kopp kaffe blir lätt en hel kanna när vi kommer in på dessa frågor. Missade "Kropp och själ" på P1 igår, måste lyssna i efterskott. Det handlade om just stressen i det moderna livet och hur vi kan göra för att må så bra som möjligt.    

Bara en sån sak. En sån ofattbar lyx att ha 200 meter till havet. Kunna börja dagen med ett morgondopp i sonens pigga sällskap. Prata lite om livet på vägen dit och vägen hem. Kolla temperaturen hos sonens sinne och sen doppa sig i det friska salta vattnet. Bara vi två på den långa sandstranden. Kan en dag börja så mycket bättre? 

Jag var så trött när vi åkte. Kroppen värkte av den där stressen som blommar ut i leder och sinnen när man går på semester. Men så kom vi till Skåne och den allra ljuvligaste av platser. Mossbylund. Där himlen är så påtagligt nära.

Autismläger tillsammans med tolv andra familjer. Alla hade sitt - vi var olika men ändå så fruktansvärt lika.

Slappna av tillsammans, mötas, prata, dela vardagen under en förunderlig vecka där vi delade med oss av våra öden och äventyr. Våra underbara barn stod i centrum - och vi njöt av att se deras glädje i de olika dagsaktiviteterna.

Alla deltog på sitt sätt - en del utan tal och andra med. Så mycket kärlek, så mycket föräldrakraft, sån gemenskap har jag sällan sett. Och syskonen trivdes, de fann varandra, de spelade fotboll och brännboll och kubb så det stod härliga till. Jag skulle inte vilja byta bort mina dagar på Mossbylund mot någon annan semestervecka på vilken semesterort som helst. Så äkta och så starka upplevelser hela familjen fick är raka motsatsen till allt som är ytligt och oviktigt. Det kommer att ta tid att smälta allt vi såg och hörde. Viljan att dyka djupare i autismens gåta är större än någonsin.