Pratade för ett tag sedan med en förälder i samma situation som vi, dvs en förälder till ett barn med en diagnos inom autismspektrum. Vi hade ett långt samtal om våra barn och konsekvenserna av diagnosen och föräldern uttalade att det inte fanns något som helst positivt med detta. Jag sa att vi i vår familj hade fått inträde i en värld som vi aldrig skulle ha fått kliva in i annars  - och att diagnosen på detta sätt gett vårt liv en ny dimension. Efteråt kände jag det som att föräldern drog sig undan. Om det var på grund av det jag sa vill jag bara förtydliga. Jag menade verkligen inte att på något sätt negligera den sorg som det innebär att ens älskade unge får en ett livslångt handikapp. Det innebär att tillvaron blir en kamp i stort och smått  - för att barnet ska utvecklas så mycket som möjligt, för att det ska få leva sitt liv så bra som möjligt trots sina problem. Det innebär att man får brottas med skola, myndigheter och andra instanser för att de ska förstå och bemöta barnet på dess villkor. Syskonet behöver lika mycket kärlek och föräldrastöd men hamnar lätt på undantag eftersom barnet med diagnos kräver sin plats varje minut på dygnet. Som förälder måste man vara stark, tålmodig och kreativ och utveckla en förmåga till aldrig sinande kraft - en ekvation som inte alltid går ihop. Därför vill jag säga att jag är ledsen om du uppfattade min hållning som negligerande. Jag ville bara berätta om hur jag ser på saken. Hur jag har valt att förhålla mig till det faktum att jag är mamma till en flicka med högfungerande autism. Jag ser henne som en fantastisk gåva och som att hon  - precis som alla vi andra - har vissa egenheter som ser ut på ett visst sätt. Jag är övertygad om att hon komtill just oss av en anledning - och jag försöker se det som ett livslångt lärande att hon är just vår dotter.

Det finns moln på himlen, det gör det - men det känns så mycket lättare och varmare inombords att fokusera på solen som också är däruppe i det blå.