Jag kan inte glömma honom. Pojken jag träffade idag. En underbart go kille, språksam, nyfiken i en strut på det där sättet som bara barn kan komma undan med som charmigt. Vi snackade lite, så som man kan göra, utan något mer mål än att dela en minut eller två. Så slank det ur mig, så som man frågar i dessa dagar.

- Och när ska du vara ledig då?

- Jag är typ aldrig ledig, mina föräldrar jobbar. När jag är hos mamma och hon är sjuk eller hos pappa och han är sjuk, då får jag vara ledig typ, svarade killen, och såg på mig utan att flacka med blicken.

Jag hade ingen bra replik. Vaknade bara till ur min medelklasskoma. Han rubbade mina cirklar, den där fina killen.

Vadå ledig? Är det en mänsklig rättighet för alla barn, att få ha semester och göra roliga saker?

Nej, det visste jag ju rent teoretiskt att det inte var så. Men här stod han framför mig, ett av de där barnen som faktiskt inte är undantag idag utan mer en regel. Så dum jag kände mig, så blind och döv och halt och lytt i min inskränkta lilla bubbla. Och jag ville bara krama om honom, och om jag kunde - ge honom sommarlov nu. Med massor av sol och värme och lata dagar på en strand. Och smultron med grädde till mellis. Men jag kunde inget göra mer än att skriva ner hur mycket det kramade mitt hjärta. Från och till hela dagen, kramade hans ord mitt hjärta.

Och jag ska be innan jag somnar ikväll att alla barn måtte få smaka på sommaren på något sätt. Även om de inte är lediga.