Skulle gärna blomstra och prunka som rosen i rabatten. Men jag känner mig mest som de slokande syrénerna.

Ingen spänst, ingen glans - bara trött och vissen. Behöver kanske lite växtnäring, kanske till och med ligga i träda ett tag. Lite sol och värme behöver rosen också för att lysa upp. Regn, det har vi fått nog av nu. Rosor vill gärna stå i ett varmt och gott och skyddat hörn för bästa möjliga växtkraft.

Jag reste tillbaka i tiden igår kväll. Jag befann mig i folkets park i Pålsboda och var plötsligt tillbaka i högstadiet.

Några år när mycket händer, vi söker, vi famlar och grubblar över meningen med livet. Vad ska det bli av mig?

Men jag hade lyckan att få träffa Benny. Det var min SO-lärare som dök upp i rättan tid. Som av en slump var också han musikfreak och brann för ord och toner. Han var en av eldsjälarna i musikföreningen och vi spelade ihop.

Han lärde mig massor om det gyllene 60-talet och dess låtskatt, om hur kul man kan ha i ett band och om musikens fantastiska urkraft. När jag senare började jobba på min gamla skola började vi umgås och har setts lite då och då genom åren. Utan tvekan är han en av dem som betytt mest för min personliga och musikaliska utveckling.

Igår hyllade vi honom, systrarna och jag, med en luftig Eagles-låt och min gamla examenslåt "Sista sången".

Benny ska gå i pension, i alla fall på papperet. Men jag tvivlar på att han gör det. En passionist brinner oavsett ålder, så är det bara. Tusen tack Benny för att du finns!