Det är mycket boll nu, en sån där som man inte får ta med händerna. På längsen och tvärsen och på veckans alla dagar. Tro inte att jag klagar, jag som kanske är den i familjen som har några fler intressen att bevaka.

Det finns ju så många uppenbara fördelar med att leva i en fotbollsfamilj:

Man får vara ute i alla de skilda väder och lär sig att det finns dåliga kläder.

Man får ett ordförråd som man inte skulle ha fått annars - med nya fotbollstekniska begrepp och nyheter hela tiden.

Det är bra att ha i nästan vilken grupp som helst. När kommunikationen sinar kan man briljera med det senaste inom fotbollsvärlden och krydda med några namn på världsspelare. Sånt imponerar på den hårdaste man!

Man får gå på gräs oftare än asfalt - mjukt och skönt för hela kroppen.

Man får upplevelser på arenor runt om i hela världen. Hittills har jag sett den ädla sporten i London, Barcelona och Rom och jag skojar inte när jag säger att det var värt pengarna. Det liknar INTE en match i en svensk hage, det kan jag lova!

Man får se sina barns glädje när de springer ut som ystra kalvar på det gröna. Men när motståndarna är starkare, vilket händer ibland, får man coacha och påminna om alla 27 matcher som kvarstår i månaden.

Man ser deras fotbollsmuskler växa både mentalt och kroppsligt och är glad att de vill ägna sin tid åt något  så nyttigt.

Och så får man ha två TV-apparater - för det är bland det första man lär sig. Ny dag - ny match även på TV!

Denna ljuva försommartid, så grönt och skönt det är där ute! Fåglarna kvittrar i arla morgonstund och lockar den tröttaste människa ur sömnens varma famn att vakna och undra - är det dags att gå upp nu?

Men var är solen? LÅnghelg och allt, stora och små gottar sig åt lediga stunder och hoppas att få en plats i solen.

Sträcka ut sig, loj som en katt och lapa sol och värme till en vinterblek kropp och själ. För mig är den här tiden en längtan efter liljekonvaljer. Ingen annan blomma rymmer mer känslor och minnen än liljekonvaljen. Den som vi åkte ut och plockade, pappa och systrarna och jag till mors dag. Eller om det var en kylig vår, till skolavslutningen. Små spröda buketter med en ljuv och underbar doft som för mig tillbaka till tiden när Annika var10 år. När jag traskade omkring i skogen intill sjön och plockade en egen bukett. Blundade och drog in den lyxiga doften av försommarblom.

Jag skyller inte på någon 40-årskris. Mer på att jag älskar att äta. Mat är en av livets njutningar.

Men när feel-good-kilona har blivit feel-bad-hull och alla byxor spänner som skinnet på en övergödd miss Piggy är det inte kul längre. Tursamt nog älskar jag också att rör på mig. Det är en lycka när den enda vägen till fastare form är att ge sig ut några gånger i veckan och bränna kalorier. Cykla, löpa, simma eller gå spelar ingen roll - det är känslan när pulsen stiger och kinderna blossar som jag vill åt. Lite synd bara att hjärna har så svårt att släppa bilden av Annika modell -97. Tjejklassikern och Göteborgsvarvet under ett fantastiskt år - det var grejer. Det var då. Nu är nu. Nu är en kropp modell större, som en Dolly Parton fast mer utspritt överallt. Måste försöka uppgradera den där mentala bilden. Se sanningen i vitögat, att tiderna förändras och måtten. Men envisheten och viljan av att nå målet är lika urstark, det kan jag lova. Mannen gör gemensam sak med mig. Han ger sig ut och löper lika många gånger och han är lika hungrig som jag. Under kvällens runda gjorde han sitt bästa för att få in lite protein till kroppen och svalde två flugor. Det ska inte vara lätt. Vissa projekt kostar på, så är det bara! 

Varför så trött idag? Hjärnan känns som om jag stoppat upp den med tuggummi.

Är det vädret? Eller funderingarna på hur jag ska komma vidare här i livet?

Eller tankar på vänner som kunde få må bättre?

Eller kroppens protest mot att den inte längre får alla kalorier jag skämt bort den med?

Att feel-good-kilona som blivit feel-bad-kilon tvingas bort?

Jag vet inte. Konstaterar bara att tankarna är tröga idag och kroppen halvsover. Nåt är det.

Måndagar stavas Glödrep. Efter en osedvanligt trevlig och intressant arbetsdag i Västerås med knepig lunch, glatt sällskap och givande möte drog jag till Sturepalatset. Där inledde vi en ny musikalisk era som publiken ska få njuta av i höst. Då fortsätter vi med showen Glödhett och inleder den 1 september i Fjugesta tätt följd av två shower den sista septemberhelgen i Kumla. Var vi kommer att spela i december avgörs i dagarna. Kan bara säga att kvällen som vanligt urartade på ett positivt sätt. Sorry tjejer som inte var där, nu missade ni bävrar och kosläpp! 

Livet är det konstigaste jag har varit med om! Som idag när jag tog med dottern på en ny upplevelse.

Kosläpp - har ni hört talas om det? Det var Sara på jobbet som nämnde det för mig förra våren och då tänkte jag att det vill jag se. Sagt och gjort, vi styrde kosan mot en gård i utkanten av Askersund. När vi närmade oss den lilla rara orten stockade trafiken sig. Och mycket riktigt - det var fler än jag och dottern som ville uppleva kornas glädje.

När vi närmade oss den stora gården tappade jag hakan. Var jag på väg till en konsert med Bruce Springsteen eller?

Säkert 1500 personer hade tänkt samma tanke som jag. Trevligt att komma ut på landet och titta på kor! JO, tjena!

En helt surrealistisk känsla att i massflock närma sig kohagen, trängas vid stängslen och vänta på det stora ögonblicket. Kornas sommarlov. Plötsligt träffade jag morbor Torbjörn och kusin Caroline i folkmassan, och vi gjorde sällskap där i det leriga gräset. Inuti lagården hörde man hur korna råmade.

- Undrar vad de tänker, sade någon. Ja, det kan man verkligen undra! Tänk att sticka ut huvudet för att äntligen få komma på grönbete och mötas av ett halvt Ullevi med kameror och Iphones i högsta hugg. Jag skulle också bli rädd!

Till slut kom de utskuttandes och vi skrattade åt den ystra glädjen.

- Nu har vi sett det bästa, konstaterade dottern och jag höll med. Men undrade vad Astrid Lindgren i sin himmel skulle ha tänkt om att något så naturligt som att korna släpps ut blir en turistattraktion.

Tänkte på det när jag lufsade runt i spåret igår kväll. Regnet dröp om varje por av kroppen och vi fick kryzza mellan pölarna grannen och jag. Men ut skulle vi, vi ville verkligen röra på oss. Det är kul att vara lite motvalls, tänka "jomen, det går väl visst" istället för "det går aldrig". Att bada i oktober, eller frivilligt prova på att bli en dränkt katt eller vad det nu rör sig om. Det ger en galen energi! 

Skjutsade dottern till skolan och fick sen en stund hemma eftersom massage står på schemat idag.

Upptäckte att det var så tyst. Satte mig ner en stund och bara kände efter. Det slog mig att det är sällan jag har det tyst och stilla, utan några ljud omkring. I tystnaden kan mycket hända. Det är först då i det rofyllda som man kan höra den inre rösten. Och det är viktigt att lyssna till vad den vill säga. Viktigt att möta sig själv och fråga "hur mår du idag?"