Det är vår, ja försommar. Restarmen knorrar - ska du inte åka nånstans? Annonserna i dagstidningen lockar.

Storstäder i Europa, solsemester i Spanien, utflykter i Norden. Allt verkar roligt. På jobbet berättar de om weekendresor till Wien och Amsterdam, familjeveckor på Mallorca och Cypern. Att resa är uppfriskande för trötta sinnen. Allt det nya som strömmar in i hjärnan väcker dig och du känner att du lever varje minut.

Det är så mycket som är roligt med en resa. Du njuter när du planerar den, du njuter under den och du njuter av minnena efteråt. Nya perspektiv och ny mat - det är du spänd på. Men det allra bästa kanske är det oväntade som sker. Som plötsligt får dig att rycka upp kameran och stanna tiden. Som den lille pojken bland duvorna i Rom.

Vi stod där på torget när han glömde världen för en sekund därför att fåglarna skockade sig runt honom.

Att följa honom med blicken när han jagade efter fåglarna var värt hela resan. Nu drömmer jag om nya ögonblick.

London. Prag. Österrike. Det drömmer jag om. Men samtidigt vill jag inte glömma att varje dag är en resa för den som har ögon och öron öppna för vad nuet har att ge.

Det är mycket boll nu, en sån där som man inte får ta med händerna. På längsen och tvärsen och på veckans alla dagar. Tro inte att jag klagar, jag som kanske är den i familjen som har några fler intressen att bevaka.

Det finns ju så många uppenbara fördelar med att leva i en fotbollsfamilj:

Man får vara ute i alla de skilda väder och lär sig att det finns dåliga kläder.

Man får ett ordförråd som man inte skulle ha fått annars - med nya fotbollstekniska begrepp och nyheter hela tiden.

Det är bra att ha i nästan vilken grupp som helst. När kommunikationen sinar kan man briljera med det senaste inom fotbollsvärlden och krydda med några namn på världsspelare. Sånt imponerar på den hårdaste man!

Man får gå på gräs oftare än asfalt - mjukt och skönt för hela kroppen.

Man får upplevelser på arenor runt om i hela världen. Hittills har jag sett den ädla sporten i London, Barcelona och Rom och jag skojar inte när jag säger att det var värt pengarna. Det liknar INTE en match i en svensk hage, det kan jag lova!

Man får se sina barns glädje när de springer ut som ystra kalvar på det gröna. Men när motståndarna är starkare, vilket händer ibland, får man coacha och påminna om alla 27 matcher som kvarstår i månaden.

Man ser deras fotbollsmuskler växa både mentalt och kroppsligt och är glad att de vill ägna sin tid åt något  så nyttigt.

Och så får man ha två TV-apparater - för det är bland det första man lär sig. Ny dag - ny match även på TV!