Livet är det konstigaste jag har varit med om! Som idag när jag tog med dottern på en ny upplevelse.

Kosläpp - har ni hört talas om det? Det var Sara på jobbet som nämnde det för mig förra våren och då tänkte jag att det vill jag se. Sagt och gjort, vi styrde kosan mot en gård i utkanten av Askersund. När vi närmade oss den lilla rara orten stockade trafiken sig. Och mycket riktigt - det var fler än jag och dottern som ville uppleva kornas glädje.

När vi närmade oss den stora gården tappade jag hakan. Var jag på väg till en konsert med Bruce Springsteen eller?

Säkert 1500 personer hade tänkt samma tanke som jag. Trevligt att komma ut på landet och titta på kor! JO, tjena!

En helt surrealistisk känsla att i massflock närma sig kohagen, trängas vid stängslen och vänta på det stora ögonblicket. Kornas sommarlov. Plötsligt träffade jag morbor Torbjörn och kusin Caroline i folkmassan, och vi gjorde sällskap där i det leriga gräset. Inuti lagården hörde man hur korna råmade.

- Undrar vad de tänker, sade någon. Ja, det kan man verkligen undra! Tänk att sticka ut huvudet för att äntligen få komma på grönbete och mötas av ett halvt Ullevi med kameror och Iphones i högsta hugg. Jag skulle också bli rädd!

Till slut kom de utskuttandes och vi skrattade åt den ystra glädjen.

- Nu har vi sett det bästa, konstaterade dottern och jag höll med. Men undrade vad Astrid Lindgren i sin himmel skulle ha tänkt om att något så naturligt som att korna släpps ut blir en turistattraktion.