Så var vi där då, i huvudstaden. Inbjudna av Barncancerfonden att spela på 30-årsjubiléet. Fullsatt Stockholm Waterfront, utsikt över Stadshuset, en vårsol som sken över vattnet. Efter en lunch, lite spaning i lokalerna och lite check med scenchefen började det pirra lite i magen. Skönt med en promenad, lite frisk luft. Då plötsligt var han där. I busskuren. Kändes märkligt att veta att han snart skulle äntra samma scen som vi nyss kollat in. Tillsammans med Loa - inte ett djur utan Falkman.

Det har varit aprilväder denna vecka. Både ute och till sinnet. Har inte haft ork att blogga så mycket eftersom jag varit gästbloggare på Du och jobbet. Men nu glömmer vi alla tunga tankar som legat och skvalpat i systemet.

Nu packar vi fransar och peruk och glitterklänning och styr mot helgen, mot huvudstaden. Där är det kulturnatt imorgon och det händer saker överallt. Återkommer med en rapport på söndag, nu tar jag fredag med familjen och Let´s dance! kram på er alla fina människor därute 

Det har varit julafton idag! För mig och alla andra ordälskande bokmalar på bokmässan i Örebro.

Anette och jag var där, vi cyklade upp på stan i det vackra vårvädret, förväntansfulla som barnen innan julklapparna är utdelade. Och jag blev INTE besviken! Träffade Annica från Infolinjen, Runa från Poesisällskapet, Kristina från Stressforum, Clownen Manne från barndomens TV, Ramona från Amonar förlag och ett gäng andra sköna människor. Lyssnade på David Lagercrantz när han berättade om hur det var att närma sig Zlatan och skriva boken som fått unga invandrakillar att läsa. Hörde fem Örebrokreatörer berätta om sitt gemensamma projekt som utmynnade i en bok om Krakow, däribland min gamla lärare Staffan Ekegren. Fångades av Maria Svelands och Mian Lodalens brinnande engagemang för kvinnors rätt att uttrycka känslor i berättelsen om boken Happy Happy som väckt sån debatt. Kände igen mig i Maggan Hägglunds och kollegans samtal om sin bok om starkskörhet - och lockades till bokköp. Till sist lyssnade vi på förläggaren Ramonas skildring av hur man tänker i bokbranschen. Nu är det bara att sätta igång, jag är peppad! Tack ABF m fl för att ni arrangerar julafton för bokälskare!

Vi hade seminarium på jobbet idag. Det handlade om sociala medier - ett begrepp i tiden.

Det handlade bland annat om hur vi hanterar användandet professionellt och privat.

Mycket intressant denna snabba utveckling av digitala nätverk och dess konsekvenser.

Facebook har gått om google nu i popularitet. Eftersom jag själv är en ordmänniska som gillar att konversera och reflektera kan jag inte låta bli att fascineras och uppröras på samma gång av "våra moderna lägereldar".

Själv är jag en av dem som länge tvekade att gå med i facebook men nu är jag där, bloggar, delar inlägg och har mig. Forskningen visar att vi kan beroende av Facebook. Jag vill inte kalla mig beroende, men visst känner jag ett sug - och då vill jag sätta mig i tankestolen, den röda som jag gärna sätter mig i en stund. Vill tänka efter. Vill göra rätt.

Var går gränsen mellan ett sug och ett beroende av sociala medier?

Vill jag vara beroende av digitala möten - eller vill jag vara beroende av möten som är öga mot öga?

Hur social kan jag bli på nätet innan jag blir högst osocial hemma?

Vi får allt fler digitala kanaler - men blir vi bättre på att kommunicera? Kommer vi närmare varann?

Och vad är det för budskap och innehåll vi sprider?

Kommentera gärna utifrån din horisont, jag sitter i tankestolen ett tag till.

Öar av ingenting är vad hjärnan suktar efter. Hjärncellerna vill ha stimulans, javisst - men inte 24 timmar per dygn.

Nej, tillbaka till våra grundläggande behov. Det måste betyda något att vi är födda med förmågan att växla mellan sömn och vakenhet och stadierna däremellan? Det kan inte vara meningen att vi ska fara runt som duracellkaniner genom livet - och så plötsligt tog batteriet slut. Vad konstigt! Jag är en prestationsprinsessa själv, jag erkänner gärna det. Men har man en gång snuddat vid den berömda väggen så blir det inte som förr. Jag är tacksam för allt jag lärt mig genom att vara vidbränd. För jag har insett att det bara är jag själv som kan sätta gränsen för mitt eget tak. Att bara vara hjälper mig att hålla mig nära jorden. Gärna rent bokstavligt. Varje gång jag möter mig själv i naturen, känner dofter, tar in det gröna som växer så växer jag också. Lungorna fylls av syre, mitt huvud fylls av nya tankar och idéer. Bara vara är inte så bara. Gör man ingenting kan man uppleva mycket. Öar av ingenting blir ett paradis.  

Idag kom det inre lugnet och svepte in som en rytmisk våg och harmonin spred sig.

Tror att det kan ha att göra med att det gick så bra på jobbet. Inget särskilt hände men ibland tänder det till och kreativitetens bloss sprakar. Då är det kul och det mesta går som på räls, framåt.

Det kan ha att göra med vårregnet också. Den friska luften fyllde mina lungor och jag kände hur vädret stillade pulsen. Ingen idé att hetsa upp sig liksom, vädret vill inte det.

Så jag njöt av min nyfunna ro. Korven som sonen kokat till mellis smakade himmelskt. Vi åkte till fotbollsträningen och tyckte att bilresan var kul. Träffade en efterlängtad syster på torget och vi fick en mysig fika. Skjutsade till matchen och blev glad av den lyckliga sonen. Hoppade hopprep med dottern och blev glad av hennes rosiga kinder.

Att det blev 0-0 mellan ÖSK och Helsingborg struntar jag i. Kvällen var ändå så lyckad! 

Ibland blir jag stressad - och det är oftast när jag tycker att tiden susar förbi lika snabbt som slalomåkarna i backen.

Tycker inte att jag räcker till. Livet känns som en tårta som är fullproppad med aktiviteter och ju fler göromål - desto fler och mindre blir tårtbitarna. Då försöker jag tänka att det är de nära relationerna som är viktigast.

De vill jag ge störst del av kakan. Men ibland är det svårt ändå. För alla småsaker i hus och hem som ska fixas, allt som sker kräver sin tid. Och så sitter man där med almanackan och pustar. Igång i ett ständigt snurrande hjul.

Vet att jag tjatar om det men min värsta mardröm är att bli uppfattad som en hustru, mamma, dotter, syster eller vän som är upptagen. Som inte har tid. För mig är tid den största kärleksgåvan av dem alla, tiden är ovärderlig.

Ibland kan det här livet som vi lever 2012 kännas övermäktigt. Kan inte minnas att jag upplevt tidskarusellen som så påfrestande för några år sedan. Vet att det bara är jag - bara vi som kan ändra på det. Säga nej. Boka av.

En ständig balansgång. Bara som en sån sak, blåsippor och vitsippor blommar nu. Våren tog ett steg tillbaka, men när solen kommer ska jag till blåsippsstället och ta min kopp kaffe, Som traditionen bjuder. Våren väntar inte på mig, den kommer när den har lust. 

Har varit ett med vintern några dagar, ja närmare bestämt en vecka. Uppe i Dalom, i det vänliga Orsa.

Det kändes ganska konstigt först att ta ett steg tillbaka när man precis gottat sig i solen och plockat både blåsippor och vitsippor. Men i och för sig tog vintern också ett steg tillbaka eller kanske två. Man vänjer sig fort ändå när man är i trevligt sällskap.

Vi hade det mycket bra med våra vänner där uppe i backen - och i spåret. Mycket skidåkning blev det både på längsen och tvärsen. Dottern lärde sig åka både lift och i backen. Hon konstaterade frankt att nu mamma är det du som behöver utvecklas, du är problemet. Jotack min kära skatt, jag vet. Höjdskräcken är svår. Men ingen ska säga att jag inte försökte. Två åk i en blå backe blev det så det så. Sen fanns det en trevlig grön backe och så fanns det en skön slänt att sätta sig i och vila. Som sagt, allting behöver inte ske på ackord. Även om många av oss är alltför vana vid att ha hjärnan full så behöver det inte vara så jmt. Det borde heta mindemptyness eller mindlessness istället för mindfulness egentligen. Eller kanske heartfulness. Så skönt att vara heartful!