När man är en Glödare får man vara beredd på det mesta - och uppleva en hel del. I morse vid frukosten pratade vi minnen. Allt från julkonserten i snöstorm då hela kyrkan släcktes ned till överraskningskonsert i fotografens mammas hus då vi smög in genom trädgården och lotsades in genom tvättstugan avhandlades. Showåren 2010 -  2011 - 2012 har varit en helt galen resa och gett oss massor men också krävt mycket jobb. Men SÅ mycket glädje och galenskap som detta innebär går knappt att ta till sig. Gårdagen var inget undantag, tvärtom. Det kändes helt ok att sitta på golvet i ett konferensrum på Waterfront och veta att min namnsdag 2012 blev det här. Smått surrealistiskt, mycket märkligt men samtidigt helt naturligt, om man är en Glödbrutta.

Säger som syrran. Jag är stolt! Efter sista numret i vår show lämnade vi över checken med pengarna som vi dragit in från fjolårets Glödhettföreställningar plus några månader in i 2012. Drygt 140 000 kronor blev det! Målet är att vara med och bidra till att även barnet på den fjärde stolen överlever. Nu närmar vi oss den halva miljonen i insamlade medel. Tänk vilken kraft det finns i musiken, tänk vilken lycka det är att kunna sprida glädje! Tänker på min klasskamrat som förlorade kampen mot sin hjärntumör. Tänker på arbetskamraten som förlorat sin dotter i cancer.

Är tacksam utan gräns för varje dag jag får uppleva med egna, friska ungar som kivas och lever rullan. Tar inget för givet, gränsen mellan glädje och sorg, liv och död är hårfin.

Så var vi där då, i huvudstaden. Inbjudna av Barncancerfonden att spela på 30-årsjubiléet. Fullsatt Stockholm Waterfront, utsikt över Stadshuset, en vårsol som sken över vattnet. Efter en lunch, lite spaning i lokalerna och lite check med scenchefen började det pirra lite i magen. Skönt med en promenad, lite frisk luft. Då plötsligt var han där. I busskuren. Kändes märkligt att veta att han snart skulle äntra samma scen som vi nyss kollat in. Tillsammans med Loa - inte ett djur utan Falkman.