Vi hade seminarium på jobbet idag. Det handlade om sociala medier - ett begrepp i tiden.

Det handlade bland annat om hur vi hanterar användandet professionellt och privat.

Mycket intressant denna snabba utveckling av digitala nätverk och dess konsekvenser.

Facebook har gått om google nu i popularitet. Eftersom jag själv är en ordmänniska som gillar att konversera och reflektera kan jag inte låta bli att fascineras och uppröras på samma gång av "våra moderna lägereldar".

Själv är jag en av dem som länge tvekade att gå med i facebook men nu är jag där, bloggar, delar inlägg och har mig. Forskningen visar att vi kan beroende av Facebook. Jag vill inte kalla mig beroende, men visst känner jag ett sug - och då vill jag sätta mig i tankestolen, den röda som jag gärna sätter mig i en stund. Vill tänka efter. Vill göra rätt.

Var går gränsen mellan ett sug och ett beroende av sociala medier?

Vill jag vara beroende av digitala möten - eller vill jag vara beroende av möten som är öga mot öga?

Hur social kan jag bli på nätet innan jag blir högst osocial hemma?

Vi får allt fler digitala kanaler - men blir vi bättre på att kommunicera? Kommer vi närmare varann?

Och vad är det för budskap och innehåll vi sprider?

Kommentera gärna utifrån din horisont, jag sitter i tankestolen ett tag till.

Öar av ingenting är vad hjärnan suktar efter. Hjärncellerna vill ha stimulans, javisst - men inte 24 timmar per dygn.

Nej, tillbaka till våra grundläggande behov. Det måste betyda något att vi är födda med förmågan att växla mellan sömn och vakenhet och stadierna däremellan? Det kan inte vara meningen att vi ska fara runt som duracellkaniner genom livet - och så plötsligt tog batteriet slut. Vad konstigt! Jag är en prestationsprinsessa själv, jag erkänner gärna det. Men har man en gång snuddat vid den berömda väggen så blir det inte som förr. Jag är tacksam för allt jag lärt mig genom att vara vidbränd. För jag har insett att det bara är jag själv som kan sätta gränsen för mitt eget tak. Att bara vara hjälper mig att hålla mig nära jorden. Gärna rent bokstavligt. Varje gång jag möter mig själv i naturen, känner dofter, tar in det gröna som växer så växer jag också. Lungorna fylls av syre, mitt huvud fylls av nya tankar och idéer. Bara vara är inte så bara. Gör man ingenting kan man uppleva mycket. Öar av ingenting blir ett paradis.