Har varit ett med vintern några dagar, ja närmare bestämt en vecka. Uppe i Dalom, i det vänliga Orsa.

Det kändes ganska konstigt först att ta ett steg tillbaka när man precis gottat sig i solen och plockat både blåsippor och vitsippor. Men i och för sig tog vintern också ett steg tillbaka eller kanske två. Man vänjer sig fort ändå när man är i trevligt sällskap.

Vi hade det mycket bra med våra vänner där uppe i backen - och i spåret. Mycket skidåkning blev det både på längsen och tvärsen. Dottern lärde sig åka både lift och i backen. Hon konstaterade frankt att nu mamma är det du som behöver utvecklas, du är problemet. Jotack min kära skatt, jag vet. Höjdskräcken är svår. Men ingen ska säga att jag inte försökte. Två åk i en blå backe blev det så det så. Sen fanns det en trevlig grön backe och så fanns det en skön slänt att sätta sig i och vila. Som sagt, allting behöver inte ske på ackord. Även om många av oss är alltför vana vid att ha hjärnan full så behöver det inte vara så jmt. Det borde heta mindemptyness eller mindlessness istället för mindfulness egentligen. Eller kanske heartfulness. Så skönt att vara heartful!