I det här samhället som belönar och hyllar presterare är det inte speciellt effektivt att känna efter.

Är man en känslomänniska kan det bli jobbigt ibland. När livet kommer emellan och hjärnan fylls av tankar som inte är jobbrelaterade. Tur då att jag är en fena på att stänga av, det går åt. Men i längden är det inte särskilt välgörande för den stackars kroppen som blir rastlös och okoncentrerad. I söndags fick jag hjälp att släppa på trycket. Självaste Tommy Körberg var i stan och jag hade lyckan att vara där han befann sig. Genom sin underbara röst lyckas han trycka på rätt knappar - och jag bara grät. Tre gånger under loppet av några timmar. Det sa bara "poff" inuti och något spänt och hårt lossnade och fördämningen brast. Det var så skönt, det kändes som att komma ut efter ett vårregn. Ni vet när luften är fylld av syre och allting är friskt igen. Så lätt att andas. Nu tar vi nya tag!