Har hamnat i vinterkoma. Den stora tröttheten svepte in över mig igår och stannade kvar. Gäspade mig igenom både gårdagen och dagen - och undrade när jag skulle bli pigg igen. När jag skulle få lust med något igen.

Tror att det hänger ihop med bristen på ljus, på färglösheten i landskapet och på kroppens längtan efter vila.

När man känner så är det egentligen bara en sak som kan muntra upp en. Mänsklig kontakt. Att få sitta i lugn och ro med människor man gillar och prata. Tända några ljus, dricka några koppar varmt kaffe och prata. Blev uppvaktad med semlor idag. Goda vännen kom över med hembakta, läckra bakverk och en mysig bok. Så min vinterkoma mildrades rejält. Kunde nästan höra vårfåglarna igen. Jag är absolut en sällskapsmänniska. Glad blev jag - och inte lika frusen längre. Tack Marie före att du gjorde min dag!

Kanske lite närsynt? Kanske lite blåögd? Men å andra sidan är jag över fyrtio och då bryr man sig inte längre så mycket om vad andra tycker. Inte alls på samma ängsliga sätt som när man var yngre. Är bara glad över att finnas till. Glad för min familj. Glad för mina vänner. TYcker det är kul att gå till jobbet, i alla fall oftast.

Har absolut svarta dagar emellanåt när jag sjunker ned i träsket. Men jag tar mig upp igen. Åtminstone har jag gjort det hittills. Det finns både glädje och sorg i mitt liv. Och mycket musik! Så jag är en tämligen nöjd 42-åring.

Celluliterna på låren och begynnande gäddhäng - so what? Det skiter jag i. Så länge det som finns därinne sjunger glada sånger så känns det bra.

Alla vi som stod med hopprepen framför spegeln och drömde om en sångkarriär har sett upp till dig.

Vi som lyssnat sönder plattorna med dina låtar, sjungit oss hesa i dina största hits.

Som slukat "Bodyguard" och slutat andas när du tolkar Dolly Partons "I will always love you".

Vi är många - och vi vaknade brutalt upp idag till nyheten om att du inte längre är med oss.

Så outsägligt sorgligt. Ofattbart. En människas liv, så starkt men så skört.

One moment in time. Men vi minns dig, du lever kvar genom din fantastiska, magiska röst.

Har inte bloggat på några dagar. Har haft fullt upp med livet - och de dagarna när det är så att bloggandet känns som om en belastning då struntar jag i det. Det är sunt att livet tar över och inte tvärtom.

Efter en hektisk vecka följer en riktig kalashelg med disputationskalas, pyjamasparty, farfarsfest och barnkalas.

Oj, vad vi ska festa! Som tur är har jag balanserat med skridskor och jogging. Underbart! Ha en skön helg! 

Vandrade i Visby i somras - och där var den! Den blå dörren! Plötsligt började min fantasi bubbla och jag föreställde mig vad som fanns bakom den där kreativ blå och fräscha dörren. Kanske en hemlig klubb för oss som gillar kombinationen av blått och vitt? Blått som havet och vitt som vita ulliga moln. Vi som längtar efter sol och värme, efter allt det somriga som vi inte ser någonstans nu mitt i vintern? Jag har ingen aning om vad som gömmer sig bakom den där dörren. Men en sak vet jag, den satte fart på min kreativitet - och det älskar jag ännu mer än den blå färgen mot det rappade vita. Att få vara kreativ och tänka fritt och gränslöst!

Hade kommit igång med mitt nya, sunda liv. Det gick så bra så. Helt enkelt klockrent bra. Då slog kylan till.

Helt plötsligt ville inte min kropp ha morötter till mellanmål och sallad till lunch.

- Om du ger mig mer grönt så får du en käftsmäll! skrek den.

Jag nickade, mållös och såg mig själv lassa in det ena efter det andra i en helt annorlunda kost. Ballerinakex med pepparkakssmak, after eight och tunnbrödsmackor med fet ost och aprikosmarmelad. Fläsk och potatis med löksås, pannkaka med sylt och grädde. Och på jobbet frossar vi varje dag med semmeltårta eller hembakade maränger - eller varför inte någon god chokladask? Jag är förvånad och fascinerad av min ombytlighet - men har nu förstått att det beror på att graderna sjunkit ute. Fryser mest hela tiden - så jag lassar väl in några kokosbollar från Hindersmässan innan läggdags? Då blir det varmt och gott!

Choklad och mandariner. Skumtomtar och after eight. Och i fredags äggmackor och smukltrontårta från bästa mamman. Gottebordet nere i sminklogen var som vanligt fullt. Det gick åt. Vi orkade lite till. Gott! 

Söndag idag. Sitter med en kopp kaffe med en skvätt grädde i, på fatet Ballerinakex med pepparkakssmak. Sov till tio och vaknade med en värme som spred sig från huvudet ner till tårna. Är så glad efter denna glödande helg!

Så många intryck, så många människor jag gillar som fanns i publiken, sånt drag på musiken - och så lokalen! Atmosfär som från en teater någonstans i Frankrike. Jag är så tacksam , det finns inte ord. Fredagskvällen blev lite rörig dock. Några incidenter inträffade som fick mig att tappa lite fokus för några sekunder. I öppningsnumret med den vilda snurren krockade jag med syrran och tappade micken. Den flög ner och landade framfr förvånade personer på första raden. Konstig koreografi kanske de tyckte när jag sprang ner och plockade upp den för att sedan hoppa in i dansen som om inget hade hänt. När jag senare skulle byta om till Edith Piaf fanns inte klänningen på plats.

Kom plötsligt på att jag glömt den i bilen. Stressblockeringen var total - och tjejerna sjöng vidare, ingen tid fanns att hämta någon iskall blåsa från en gammal bil. Då ryckte sminkAnna in och löste situationen. Hon rafsade åt sig en svart tröja och en svart kjol som visade sig passa. Det gick bra. Men strax innan jag gick in på scenen tänkte jag på att kjolen är Lill Lindfors specialsydda, den med kardborrband som lätt ska gå upp för att kunna tappas. Det hade blivit en oväntad krydda om jag stått där och den hade glidit ner längs benen. Nej, jag ångrar ingenting!

Men det gick bra. Sitter nu här på söndagseftermiddagen i eftervärmen från denna musikaliska höjdpunkt och njuter. Ute är det frostigt, bitande kallt. Men i mitt glödande hjärta är det bara varmt och gott.