Har hamnat i vinterkoma. Den stora tröttheten svepte in över mig igår och stannade kvar. Gäspade mig igenom både gårdagen och dagen - och undrade när jag skulle bli pigg igen. När jag skulle få lust med något igen.

Tror att det hänger ihop med bristen på ljus, på färglösheten i landskapet och på kroppens längtan efter vila.

När man känner så är det egentligen bara en sak som kan muntra upp en. Mänsklig kontakt. Att få sitta i lugn och ro med människor man gillar och prata. Tända några ljus, dricka några koppar varmt kaffe och prata. Blev uppvaktad med semlor idag. Goda vännen kom över med hembakta, läckra bakverk och en mysig bok. Så min vinterkoma mildrades rejält. Kunde nästan höra vårfåglarna igen. Jag är absolut en sällskapsmänniska. Glad blev jag - och inte lika frusen längre. Tack Marie före att du gjorde min dag!