Det är trettondagsafton. Har varit på badet med familjen och värmt upp en rygg som stelnat efter första jobbveckan. Har suttit och planerat denna vecka. Stort som smått, i början av året finns någon slags överblick tydligare än när man är inne i hjulet. I huvudet finns kyrkan och kyrkogården. Laddar för sång på två begravningar

i januari. Det är ett speciellt uppdrag att stå för sången när släkt och vänner ska ta avsked av en kär människa.

Döden är svår att greppa överhuvud taget. Men jag tänker på den ibland, den är en del av livet även om jag tycker att vi är lite för bra på att förtränga den. Jag har alltid känt att jag har något slags "uppdrag" med min röst.

Jag ser den som en gåva som är menad att användas på rätt sätt. Att få vara med och ge av mig själv och min sång vid någon av livets högtider - bröllop, dop eller begravning ser jag som en ära. Men också som en livets skola på något sätt. Vid varje tillfälle lär jag mig massor om vad det innebär att finnas till. Och kanske anar en liten bit av att livet faktiskt är begränsat i tiden.