Fick en ahaupplevelse idag. Pratade med arbetskamraten vars dotter fått en hamster i julklapp och hon blev så själaglad att det fyllde hennes tankar från den stunden hon fick veta om det.

- Jag minns knappt när jag själv blev så glatt överraskad, konstaterade han och sen var samtalsämnet givet.

Varför har vi tappat bort glädjen? Vad är det som vi missat längs vägen?

Om du går på stan en dag och tittar på människor du möter kan jag slå vad om att de allra flesta går runt med ett bistert ansiktsuttryck. Läste någon undersökning som visade att vi vuxna skrattar så sällan att det var löjligt att läsa. Vi har det materiellt sett mycket bra men blir allt fattigare inuti. Vad sjutton är det för fel?

Önskar mig själv och alla mina läsare att vi imorgon får skratta dubbelt så ofta som idag. Skrattet är rena hälsokuren! 

Har ni tänkt på att det finns vissa budskap som slungas ut till oss i media som liksom står lite mellan raderna?

Vissa värderingar som hänger ihop med "me, myself and I-trenden". Till exempel att allt är möjligt. Bara du spänner bågen tillräckligt högt så kan du nå stjärnorna. Bara du jobbar, satsar järnet och tror på dig själv så kan du nå oanad framgång. Måste säga att jag är så in i bomben trött på dessa budskap. De utgår ifrån att det bara finns "ett jag" men aldrig ett vi. Klart - om man definierar framgång bara efter sin egen person utan att tänka på andra så kanske det är sant. Tycker nämligen att det alltid är någon som får betala för den sortens självförverkligande som hyllas och hajpas i tidningar och TV.

Förstå mig rätt nu - jag är inte emot personlig utveckling. Tycker att det är var och ens ansvar att i sitt liv ta reda på vad som är uppgiften för just den personen. Men verklig framgång är för mig att jobba för att både jag och mina närmaste mår bra. Att hitta en balans där vi är framgångsrika tillsammans. Att spänna bågen i vårt lag, det är det svåraste men ger mening.