Dagen går mot natt. Det är så mörkt ute att det känns som att bo och leva i svart sammet. Det exotiska decembermörkret  som jag ser det. När vi kan gå ut i trädgården och förlora oss i stjärnorna på himlen. Ett oändligt och evigt fyrverkeri av magi alldeles ovanför. Ljusets drottning kom idag, till jobbet och på TV. Med dottern i knäet fångades jag av stämningen från Göteborgs domkyrka. Den varma mustiga Jill Johnson - som hämtad från amerikanska södern -  och den nordiskt klara kalla Sofia Karlsson som plockad ur John Bauers skog. Bakom luciakören i all sin prakt. Jag sög in allt ljus jag kunde, ända in i hjärtat. Tröttheten förlamar mig. Den där romanen eller boken jag ska börja på får vila en stund till. Under tiden jag låter hjärnan få ligga i träda gror tankefröna i egen takt. Nog har jag en hjärna och den är fungerande - men för tillfället går den på lågvarv. Energireserven är slut.

Hade ett samtal idag som bet sig fast. Hon bär på en djup sorg och jag lånade ut ett litet häfte om sorg till henne som jag skrev i gymnasiet. Det var då sorgen drabbade mig. Min pojkvän körde ihjäl sig tre dagar före jul. Det var blixthalka och allting tog slut. Så kändes det för mig också. Hon sa att hon blev rörd av att läsa och hon kände sig inte ensam i sin sorg längre. Jag blev verkligen glad att några texter kunde lindra hennes smärta. Vi är många som

vandrar bredvid varandra, nära men ändå så långt ifrån. Vi vet så lite om vad vi tänker och om vad vi har i bagaget. Varje människa är ett eget universum och det är förunderligt att få ta del av varandras inre världar. Nu uppmanade hon mig att ta tag i min skrivardröm. Öppna grinden till det där rummet som varit stängt ett tag. Och tänk - det är precis vad jag ska göra!

Tack för det underbara ljuset som föll över oss alla idag. Vi som var ute och på olika sätt rörde oss i trakten.

Jag har längtat så under mina förkylda dagar att få snöra på mig joggingskorn. Idag var det dags! Pressa kroppen svettig är alldeles vad den behöver. Jag älskar den där känslan när man varit ute tillräckligt länge för att ha blivit genomvarm men ändå orkar ta i mera. Snorhalt? Jodå, men den som springer i vägkanten i solsken kan klara sig.

Fick en varm dusch och en godare kantarellgryta när jag kom hem. På eftermiddagen julpysslade vi med fyra ungar från fem till tretton år. Sarah Dawn Finer i stereon och glögg på spisen. Nejlikor i apelsiner och kristyr på pepparkakorna. Mysigt var bara förnamnet. Nu är det Beck och julte. Mysigt är bara förnamnet! 

En fågel kvittrade utanför min dörr ikväll och jag blev jätteglad. Plötsligt blev det klart. Stjärnklart. Kan bara konstatera att det finns en speciell mening med saker. Pusslet läggs. Kan inte bärga mig för många dagar. Men det behöver jag inte heller. Det är ett särskilt nöje att kunna sprida glädje till fler!

Hade laddar för en joggingtur idag men istället blev det en lugn promenad till skogs. Min vän och jag som setts alldeles för sällan i höst brukar packa en ryggsäck och gå till skogen. Där sätter vi oss på en sten och pratar igenom livet. Vad som bjuds just nu, vad som gläder oss och vad som känns tungt. Där på stenen brukar det lätta i takt med att vi sväljer klunkarna med kanelkaffe. Plötsligt ser vi upp mot himlen och upptäcker något vi inte sett förut. En öppning, en känsla av magi bubblar upp i oss. Och vi tycker oss se livets mirakel skymta i trädtopparna.

Vårt samtal har pågått i 20 år till våren - och hjälpt oss att se det fantastiska i livet trots att vi ofta gått i uppförsbackar tillsammans. Jag är rädd om min vän - och jag vet att hon är rädd om mig. Vi ses inte lika ofta som förr - men en stark vänskap klarar avståndet i tid. Vi återupptar samtalet där vi slutade förra gången.

En mjuk säng och het glögg - det är vad jag längtar efter just nu. Det är fredag, luften gick ur och då får man vila.

Men först ett besök på vårdcentralen med sonen. Det blev inget halsprov, han är ju faktiskt lite bättre och vi måste ju akta oss för resistenta bakterier. Nåväl. På hemvägen provsmakar vi det nya fredagsgodiset. Jag grinar illa och blundar till, det smakar riktigt äckligt.

Dottern som naturligtvis fick hänga med lägger ut texten:

- Kan du sluta bete dig som Sveriges sämsta bilförare, mamma?

Ok, då. Förlåt. För att vara autistisk så är du väldigt verbal, min sköna.

Ibland hamnar man i lägen i livet när det gungar. Plötsligt händer något som rubbar vardagen. Egentligen borde vi ha förstått vi människor att själva livet är föränderligt, det är ju grunden för vår existens. Ändå blir vi förvånade, förbannade eller kanske förtvivlade när det sker. Jag har skrivit en hel del om stress i mitt jobb och kommer ihåg att jag i en av artiklarna skrev att "det som ändå gör att vi reagerar är att vi är människor och inga maskiner - och människor har en uppsjö av känslor att visa". Mitt i alltsammans, när sinnet är grått och dystert är det skönt att konstatera att man lär sig nyttiga saker under prövningar. En sån sak är att det är bra att gå och ruva på saker. Det är faktiskt samma teknik som Stina Dabrowski lär ut i sin nya bok om hennes långa liv som intervjuare. Hon har använt sig av "att gå och ruva på saken" när hon ska möta en ny person och behöver arbeta fram frågor, göra research och så vidare. Jag brukar också låta det undermedvetna jobba när jag arbetar med texter - men just nu går jag och ruvar på framtiden. Vad vill jag med mitt liv? Vad är meningen med mina talanger? Vad ska jag satsa min tid på? Ett möte idag med en klok kvinna och ett annat möte med en klok och lyhörd man hjälpte mig att sortera i tanketrasslet. Att va lite piano - att gå och ruva är skönt för ett oroligt sinne. Tids nog så kläcks ägget.

Det snackas mycket om julstress nu. Jag hörde det senast på radion när jag åkte hem från jobbet. Det står i tidningarna också, artiklar typ "Så får du en jul utan stress". Jag lusläste sådana förr. Men på äldre dagar - nu låter det som om 90-årsdagen är nära - så har jag ändrat uppfattning. Jag kan tycka - och nu får du hojta till om du inte håller med - men jag tycker nog att julstressen är något vi själva skapar. Det känns som om bara december närmar sig så stiger temperaturen hemma i stugorna. Det är precis som om en tornado ska svepa in över landet och vi måste rusta oss. Visst, det är mycket som händer denna månad. Det är julpyssel och julglögg hos kompisar och på jobbet, julfester hit och julfester dit. Julklappar ska köpas och firandet planeras. Lucia ska komma och gå, och vi har tusen och en saker på listan. Men vad hände med det fria valet? Varför gå in i ett kollektivt vansinne? Det är väl ingen som tvingar oss iväg på aktiviteter varje sekund? Det är väl ingen som misstycker om du och din familj stannar hemma en kväll - eller helg - och bara är? Det är kanske just DET som ni skulle behöva för att känna att det snart är jul. Måste det vara si och så många julklappar - eller räcker det med hälften? Kan du klara dig med ett mindre julbord med bara det allra gottaste? Jag tror på att skärskåda sina måsten och stryka en del. Sätta på lite glögg, en skiva och tända ett ljus. Ta fram en pepparkaksburk och en bit ost. Sen njuta! Jag tror att det är det vi nutidsmänniskor önskar oss allra mest. En stund av lugn och ro och njutning. Med hjärtat mitt i smeten så blir det en god jul!