Syrran och jag stack till badhuset idag. Ungarna for runt och låg ibland och bara njöt i barnbassängen.

På eftermiddagen drog vi till kusinen för nostalgiträff med en polare från förr. En kille från parallellklassen som är brorsa med kusinens man, en människa jag alltid diggat. Mycket kul att sitta och skratta åt allt det roliga vi hade på skolan vi gick och i musikföreningen. Sen fikade vi och pratade om vilka vägar livet tagit för oss. Barnen leket i rummen intill. Jag satt bara och kände mig glad. Tacksam för att just de här människorna finns i mitt liv. Kände mig stormrik. 

Förstå mig rätt nu. Jag gillar att resa. Det är underbart och på alla sätt uppfriskande att byta miljö emellanåt.

Se nya saker. Få nya input. Träffa nya människor. Det skapar nya spår i hjärnan.

Men just nu upplever jag den bästa semestern på länge. Bara vara hemma - det skapar ångest hos en del och lugn hos andra. Just nu är det mitt bästa. Se gamla saker. Umgås med den gamla bekanta familjen. Ligga i puffen en halv dag och äta kola. Göra det man känner för just den dagen. Inte ha något bokat. Plötsligt vaknar lusten och glädjen igen. Jag fyndade de efterlysta känslorna någonstans där när almanackan glömdes bort strax före jul.

Märker det på barnen också. De är i lugnet, trivs, lallar runt i pyjamas halva dagen om det är så och bara är.

Att bara vara - det är inte så bara. Kan vara det lyxigaste som finns. Ingen klocka, ingen almanacka. Bara vi, kaffebryggaren och TV:n. Kanske lite promenader och pingis möjligen. Och en sen deckare till dessert.