Dan före dopparedagen. En stressens dag för några av oss. Allt ska vara klart och då slår pulsen hårt, ett jagat hjärta, alla måsten trycker i bröstet. Sen är vi några som inte orkar med julen i år, inte könner att vi räcker till, pengarna finns inte, arbetslösheten eller sjukdomen lägger sig som en skugga över hela livet. Kommersen och reklamen som följer i dess spår blir en hånfull röst som spyr ut marknadens visa. En del av oss sörjer. Kroppen är tung som en gråsten, tårarna bränner bakom ögonlocken. Vår älskade finns inte med oss i år. Eller - relationen har spruckit och drömmen med den.

Hemma hos mig är det tidigt morgon. Tyst i huset. Jag tänder ljusen i fönstret och tänker på er. Ni som idag sitter och undrar "Hur ska jag orka?" Jag önskar er att ni nån gång under helgen ska få känna ro i själen. Jag önskar alla - om inte en fröjdefull jul - så en stund av frid. Lugn. Hopp. Var rädda om er därute i decembermörkret!