Pulsen sänks när jag kliver in i kyrkan. Slår mig ner på bänken. Tystnaden talar till mig. Jag får ro i sinnet.

Det känns skönt där inuti, stressen och tempot rinner av mig. Snart vet jag att tonerna ska dansa upp mot det höga kyrkovalvet. Klinga klart och maffigt och landa inne i mig. Djupt därinne fångar jag dem och förvandlar dem till en varm känsla. Glädje. Eller kanske rentav stilla lycka. Ser på mina systrar på bänken bredvid att de känner som jag. Vi delar en stund. Vi delar nuet. Fångar just denna minut.

Årets juliga sånginsats är gjord! I den vackraste av kyrkor, som gjord för julstämning, i Gräsmark.

Malin i sitt underbara röda hår och alla vi andra var spända på om det skulle droppa in några människor, trots allt så är ju Glöd okända kring Fryken.

Men se värmlänningar kan man lita på. De kom och såg ut att njuta. En njutning var det att höra dialekten, som en varm och underfundig melodi. Två goa församlingsbor kom fram och delade ut långskaftade rosor.

- Ni får gärne kömme tillbake nästa år!