Nu är det torsdags kväll och det är knappt ett dygn tills det är dags att sätta sig i sminket. Såhär timmarna innan förvandlingen går tankarna till mina två "inneboende" kvinnor som snart, mycket snart ska släppas fria. De är ju så olika! Edith, med sin sorgsna livserfarenhet, med så mycket svärta i rösten är som gjord för en mörk höstkväll. Jag har inga som helst problem med att hitta hennes känsla, det kanske låter pretentiöst - men min ryggsäck har också ett innehåll. Har ganska lätt att nå ner i det svarta om så krävs. Och sen har vi då Dolly - som är så mycket och så maffigt men som ändå bottnar i någon slags längtan efter kärleken i alla dess former. Dolly vet vem hon är och vad hon vill - och det är något alldeles underbart befriande att få svälla ut och vara just så frodigt glamourös som hon är! Jag älskar hennes livsbejakande attityd! Kan knappt hålla mig tills det är dags - och en sak är säker - vad jag än säger och gör i morgondagens dagsljus så får ni ursäkta - inombords sker en mental förvandling som gör Annika till en glad och nöjd kvinna.