Har precis sett veckans höjdpunkt på TV. Ja, ni får gärna skratta åt mig, jag talar om Bonde söker fru. Vet egentligen inte varför jag är så förtjust i programmet, det är tillrättalagt, följer sin givna mall och bjuder oftast inte på sensationer.

Men det handlar om människors längtan efter kärlek, det är inramat av den underbara svenska sommaren, det är spännande att följa det psykologiska spelet mellan deltagarna. Finns det känslor i luften? Vem ska han välja? Har hon hittat någon som passar henne? Linda Isacsson är som klippt och skuren i rollen som kärleksförmedlare. Efter en timme kommer jag på mig själv med att ha släppt allting annat och bara snöat in totalt på det som dallrar i luften eller inte. Störtskönt! Tror att det är bästa, möjliga vila för hjärncellerna - och de är ju dyrbara.

  Nu är hösten här! Det finns ingen återvändo längre, fast ni ska veta att jag kämpat och strävat med sommartankar in i det sista. Så mycket att jag till och med tog det sista doppet i sjön i söndags. Den 2 oktober. Pappa och jag gjorde som vi sagt och slog rekordet. Det är jag omåttligt nöjd och belåten med!

Redan dagen efter ven vinden runt knuten, kylan sipprade in i otäta fönster och tvingade mig att sova i plyschdress. Nåt så oskönt och osexigt men ack så nödvändigt! Kanske är det tjatigt att läsa - för jag har väl nämnt det förr här på bloggen - men i år är det med ett oändligt vemod i bröstet jag upplever hösten. Denna årstid har alltid slagit an en sträng av någon slags sorgsenhet. Men i år är det rent fysiskt. Ser fågelsträcket som far över himlen och tårarna väller upp.

Varför vet jag inte. Någon slags djup ledsamhet kommer över mig. Skulle bara vilja sitta någonstans ute i skogen och samtala om livet. Men det kan man ju inte göra hela dagarna. Har en längtan efter något odefinierbart, kanhända till någon form av enklare liv. Men det kan man ju inte ha. Inte när tillvaron snurrar och tempot är högt - och vi springer som skållade råttor allesamman för att någon har sagt att det ska vara så. Mitt i livet. Som jag älskar så mycket, en gåva som jag tar på största allvar. Lätt är det aldrig - och inte rättvist - men alltid intressant.