Har ni sett att det är rönnbärsår i år? Träden är sprängfyllda av höstens mustiga prydnad. Jag älskar att se en sprakande rönn mot en klarblå himmel. Den lyser som jag brukar göra såhär års. Full av kraft, energiskt klar och skön efter en underbar sommar. Men i år känns det inte likadant, jag bävar inför mörkret, dröjer mig kvar i ljuset, slickar i mig allt somrigt som finns kvar som en katt som lapar grädde. Varför är det så? Får man vara trött efter fem veckors semester?

Ja, det får man nog. Kanske kan jag sänka kraven lite, kanske kan jag nån gång få leva utan att vara på topp. Bara vara en liten stund - och sakta känna in hösten. Musiken är min tröst, den är min snuttefilt och vän. Tonerna och rytmerna ska få fylla min kropp och hålla den solvarm ännu ett tag. Den får mig att spritta trots att hjärtat är tungt. Tack för musiken!