Snart har det gått en vecka sen vår scencoach grillade oss under en heldag.

Imorgon ska vi se om vi minns det vi lärt oss - alla steg, alla kravlingar på golvet, alla bensparkar och höftrullningar. Hola Anna-Malin - nu ska du få se!

Det är bara blod, svett och skratt som gäller fram tills premiären den 23 september. Tror att jag ska lägga in fler joggingturer emellan varven, det är fysiskt krävande att vara en Glödare. Och underbart, underbart kul!

  I försommartider är det helt klart lättare att leva. Nu är det min bästa tid på året - när aktiviteterna på skolor och dagis står som spön i backen - och grillningarna hos grannar och vänner sker titt som tätt. Jag gillar när det rör på sig - men det måste också finnas luft i veckorna, annars blir det inte kul.

Ta bara det här med maten. Lite färskpotatis i en gryta, en smörklick och en sillaburk - så har vi en festmåltid. Jamen visst - ett kokt ägg till så blir det komplett. En rödbeta tackar jag inte nej till. Och en morotsslant - gärna det!

Då har vi ännu inte gått in på drycken. Iskall mjölk i ett glas - och min lycka är gjord. Till efterrätt då? Ska man ha det till vardags? Vadå vardags - jag vill gärna piffa upp var dag med något gött. Jordgubbar och mjölk - wow, liksom!

  Vad kan jag säga till dig, min älskade pappa?

Du fyller 70 och jag kan inte förstå vart tiden vandrat iväg.

Vid min säng sitter en tavla på mitt första minne med dig. Det var i blåbärsskogen, vi låg i mossan och tittade upp i himmelen. Du tog mig med och visade mig bär och blommor, fåglar och stenar och lärde mig lyssna på tystnaden.

När jag växte upp fanns du där alltid, trygg och lugn, som en klippa att luta sig emot. När du körde snöplogen på jukhelgen stannade du till vid Önnemo och lät oss åka med en bit. När vi blev lite större drog du med oss in i orienteringens sköna värld, vi åkte på Tredagars och sprang några tävlingar. Jag gjorde alltid stigval eftersom jag sprang bättre än jag läste kartan. Vad jag än har gjort här i världen har du stöttat mig. Sången och musiken har vi gemensamt, vi njuter av tonerna som farmor gav oss. Mina hjärtliga gratulationer till dig, vår dag idag blev underbar tycker jag. Hoppas solen får skina på dig fortsatt, min älskade far.

  Tog en hink och smög mig ut i arla morgonstund på jakt efter blomster.

Idag fyller min älskade pappa 70 år och vi ska fira honom. Jag tänkte att han skulle få en egen krans så att han blir som Rönnerdahl. Humlan surrade, fåglarna kvittrade och det var alldeles underbart att plocka dem - smörblommor, rödklöver, blåklocka och prästkrage. Som i en sommardröm - men det var verkligt.

  Att bara vara är det jag längtar efter. Men det är inte min bästa gren. Jag är liksom gjord för aktivitet, det mönstret behärskar jag. Därför är det en livslång träningsuppgift för mig att hitta avkopplingen. Jag behöver hitta sätt, behöver ha verktyg och genvägar som fungerar. Musiken är en väg. När jag är i musiken, sjunger med Glöd, styr hjärnan in mig i det rum där jag får ny kraft. Naturen är ett annat. Att sitta på en klippa och se in i solen som speglar sig i vattnet, stannar den, den tysta pulsklockan som annars alltid tickar i mitt inre.

Att skriva är också bra. Jag glider in i mina egna tankar en stund och känner hur livet saktar in. Så skönt - för jag lider av att hela tiden vara på väg mot en ny aktivitet. Så skönt att inte höra klockan. Så vilsamt att lyssna på tystnaden.

Tuffar fram genom norra länet. Det är en underbar sommarmorgon i slutet av maj och mina sinnen är ännu fulla av det klara, kalla doppet i en sjö i det exotiska Kloten. Som i en hägring står den där. Koppen - och min längtan efter kaffe blir nästan övermäktig. Tänk vad en kopp kaffe kan betyda mycket! En efterlängtad paus, ett möte mellan vänner, ett sätt att bekanta sig eller komma ännu närmre den nära och kära. En kopp kaffe på en altan, i en syrénberså, på en bänk i en park, i ett kök. Så mycket som ryms i en enda kopp. Java, kaffetåren den bästa är, en doft som väcker oss, ger oss hopp om det goda. Jag tror att jag ska gå och sätta på kaffebryggaren. Eller kanske drömma om när min farmor satte på kaffepannan på spisen. Så satt vi där under äppleträden och delade på stunden, med grädde i kaffetåren. Så lärde jag mig konsten att älska kaffebrygden. Bara en kopp - men ack vilket dyrbart minne!

Ibland måste man välja. Som idag. Hade ambitionen att gå upp i tid och ta en springrunda. Men kroppen ville inte, hade inte den spänst som krävdes just idag.

Därför blev det till att njuta hela dagen och kvällen. LÅta kalorierna sjunka ned vällustigt i magen utan att bekymra sig ett dyft. Bara sitta där och känna smak och doft av det vi åt. Förresten har jag njutit av att vara nyttig idag. Vi har rensat och röjt och skurat av altangolvet och oljat in det. Så nu kan vi snart njuta av en torr och ren altan. Igår var den gul av pollen. Balkongen är redan som ny.

Där ska jag sitta imorgon bitti och läsa morgontidningen. Njutning och nytta kan sammanfalla. Känslan efter en joggingtur är ren och skär njutning. Kroppens belöning.

 Vi satt vid pianot. Hon sjöng och jag spelade. Idas sommarvisa, Pippis sommarvisa och sen Den blomstertid du kommer. Och mina ögon fylldes av tårar.

För att den resa vi delat är enorm. För att jag älskar henne och hennes bror så mycket att de aldrig kan förstå hur mycket. För all otillräcklighet jag känner och har känt så tydligt den här våren. För allt jag vill men inte förmår för att orken inte riktigt finns där. För att det snart kommer en skolavslutning, för att de kommer att stå där finlklädda, våra barn och sjunga av hjärtans lust - och för att sommaren är så oändligt vacker nu. Jag grät för att stunde gav mig det som jag så länge saknat. En stund av gemenskap och djupaste närvaro. Det jagade djuret hade somnat.