Världen är full av det ytliga, av ytor utan innehåll. TYcker att det känns som om på bilden. Kan inte låta bli att tänka på det när jag är inne på "den där ansiktsboken" som någon kallade den. TYcker att det är fascinerande med alla dessa statusuppdateringar. "Nu är jag där och sippar på det här" eller "Nu åker vi dit och har det så underbart". Det är väl inte fel att leva gott och ha det bra - men varför måste vi redovisa det för omvärlden varje kvart? Och varför måste vi signalera lycka och lyckat hela tiden när livet faktiskt är en blandning?

Vad uppfriskande det skulle bli om jag fick läsa statusuppdateringar som verkligen berättar hur det kan vara. Kommer att tänka på en dikt jag skrev för ett antal år sedan, den är aktuell än idag:

Fasaden

Skalet är perfekt

Ytan är så putsad

Det är fantastiskt

vad det glänser!

Ja, tänk bara

vilken människa!

Hon kan verkligen vara glad

som har en sådan glans

en sådan utsökt yta

Lyckans skal!

Cykel är ett underskattat fordon. Att glida fram och känna alla dofter av syren, magnolia och andra blomster som nu prunkar är obetalbart. Se intressanta små dramer utspela sig i naturen. Höra fågelkören som sjunger fyrstämmig kör utanför. Helt gratis. Dessutom nyttigt och beroendeframkallande. Glömmer aldrig en cykeltur Hemjärden runt för ett antal år sedan. Det var i maj månad, tillsammans med några arbetskamrater. Vi var ute ett antal timmar och bara njöt av allt det vackra. Tog en paus på en brygga och satt där och snackade. Det goda samtalet infann sig. En mysig stämning som uppträder med människor man trivs med.  Är man nyfiken på livet och intresserad av människor finns det många guldkorn att samla i stunden. Då när man fångar ögonblicket. Som där på bryggan. Jag är rädd om de stunderna, samlar på dem som smultron på ett strå.

Ett möte. En stund tillsammans här på jorden.