Såhär efter de dramatiska händelserna i världen har jag gått och blivit sjuk.
Nej, det är inte Hongkong- eller Svininfluensan. INte kräksjukan eller ens någon simpel liten snuva. Nej, den här bacillen slår mot insidan. Den angriper själen.

Jag kallar den tulipanafebern. När hela mitt mentala immunförsvar slogs ut av alla fasansfulla ögonskildrningar från Japan och Egypten fick bakterierna fäste. Jag blev sjuk av iver att göra världen vackrare. När det nu har gått snart en vecka sedan Tsunamivågen i Japan svept in jorden i ett svart sorgetäcke, och det inte fanns några mer tårar att fälla över kvällstidningarna, kom lusten att frossa i tulpaner. Läppstiftsrosa, syrénlila och apelsinorange, dessa blomster hemsökte mig om natten. Tänk att hjärnan kan reagera så märkligt!

Klart att jag ska skicka pengar till Japans folk, klart att jag vill bidra för jag ser ju att det som dessa stackars människor behöver är mat, kläder, husrum och människor som bryr sig. Men under tiden, när media pumpar ut alla dessa bilder av fasansfulla människoöden kommer jag att se och längta efter dessa tulpanfång. För jag behöver det som motvikt till allt det svarta, livets mörkaste scenario. Det sitter fast på näthinnan - men tulpanerna får mig att orka vara människa. I en värld så tuff som vår.