Det stod på kvällspressens löp idag att vårvärmen är på väg. Jag vet att kvällspressen kanske inte är den mest tvärsäkra källan i medieurvalet - men den här nyheten tror jag stenhårt på. Kanske mest för att jag behöver tro på att våren snart är här om jag ska ta mig igenom tiden fram tills dess.

Denna vinter har verkligen sugit musten ur varenda cell. Jag gör allt för att få energi. Sjunger bra sånger, snackar med barnen om stort och smått, sitter och myser med mannen, köper lockande veckotidningar - jag gör allt du kan tänka dig! Men den där sega mentala vinterpälsen vill inte ramla av kroppen. Inte förrän solstrålarna kommer, värmen, himlen är rosa och ljuset kommer. Det där ljuset som föll över slätten som ett stort "ja till livet" häromdagen. Då klack det till i magen och jag kände den. Vårkänslan. Så som den ska kännas. Det gjorde sådär skönt ont i själen som det ska göra när knopparna brister, när träden skiftar i lila-grönt och allt man vill göra är att njuta av livet. Då förstod jag att ända sedan den 8 november när den första snön föll, så har en del av mig gått i idé. Den delen vaknade nu och sträckte på sig innan den började banka och pulsera och leva igen. Mitt vårliga hjärta - nu får du komma fram ur mörkret!