Ja, var finns den? Idag när jag stod i skidspåret och åkte skidor - var jag lycklig då? Någon kort sekund kanske - sen rullade hjänan iväg med mig och jag glömde nuet. KOmmer ofta på mig själv med att planera för att komma åt den där känslan. Men det är inte säkert att det infrias - trots förväntningarna. Lyckan kommer oftast som en överraskning. En överrumplande känsla av förnöjsamhet mitt i något. En middag med familjen, det smakar extra gott och alla äter med stor aptit. En promenad med sonen och han säger något fint. En stund i soffan när lugnet lagt sig, tystnaden rår. Eller förstås mitt i musiken - där är det lättast att gripa lyckan. För den är så flyktig, den bestämmer själv. Och den gillar inte det storslagna och märkvärdiga. Lyckan gillar det lilla som är det stora.

Läs gärna mer på lyckobloggen .se

Känner mig ofta helt fel. Som en galen och exotisk fågel som inte passar in i det här samhället. Vet inte exakt vad som har hänt men sen jag växte upp tycker jag att samhället har förändrats något enormt. Turbo är ordet - allting ska gå så fort, alla har bråttom jämt - och fast vi fortfarande har 24 timmar per dygn så är känslan att vi aldrig hinner med. Vad beror det på? Är det för att vi styckar upp tiden i så många olika bitar som kallas aktiviteter? Är det för att vi konsumerar dagarna i ända - och därför måste jobba mer och mer för att ha råd?

Tycker att det känns som att vi aldrig haft det så bra ekonomiskt men ändå är vi fattigare än någonsin. Yta, yta, yta - denna ihåliga verklighet som jag spyr på.

Så vill inte jag leva. Jag vill ha mening, leva i och med naturen, nära de jag älskar. Det förutsätter att jag har tid för dem - och inte bara på söndagar några timmar på bio med efterföljande middag på något hamburgerhak. Jag vill ha tid - för att vara sjuk när jag blir det utan att känna mig stressad. Jag vill ha tid att göra spontana saker när jag känner för det - som att baka muffins ihop med barnen eller vad som helst. För mig är tid frihet framför något annat. 

Vi är olika. Alla människor. Det vet vi ju men ack så svårt att komma ihåg att din hjärna inte speglar samma verklighet som min!

För mig har det ikväll varit en perfekt torsdag. En joggingrunda med mannen blev det, barnen har tränat och nu väntar kvällsmat. Är ständigt hungrig men kampen för ett sundare liv går bra. Sen kanske det blir en stund med nya favortiboken, "HItta vilse" av Carin Hjulström. INget särskilt alls, vanlig vacker vardag. Men jag är nöjd, känner mig skön inuti och utanpå. Tänk då vad vacker jag kommer att känna mig framåt våren efter 50 joggingrundor? Att röra sig ute är fantastiskt! 

 
Januari månad - och jag är hungrig! Som alltid såhär års sugen på läcker, grön, skön mat som inte tynger och känns "fläskigt" i magen. Bort med det tunga, stekta, pompösa - in med det krispiga, lätta, fiberrika. Vill ha färg - gärna blåbär, avocado, citrusfrukter och nybakat bröd fullstoppat med solrosfrön och annat smakens. Svårt bara när det finns fler att ta hänsyn till i familjen som inte alla delar min gröna längtan. Men nu är det snart dags att åka till affären och fylla förråden igen. Gott är det mat - och tacksam är jag som blir mätt varje dag. 

Igår hade jag en helt underbar dag. Äntligen fick vi till skidturen, den efterlängtade. Känslan i kroppen efter milen i skogen är helt oslagbar, kaffekoppen smakade fantastiskt. Vi är inte gjorda att sitta stilla, det är tydligt!

Sen kan man sitta lugnt i soffan och se en bra film. Musklerna talar om att det är ok. 

Har haft stenhårt fokus på mina fötter under en dryg timme. Var ute på en längre joggingrunda, hur efterlängtat som helst. Just nu är det mycket halt, det känns som om varje steg skulle kunna vara en potentiell risk.

Å andra sidan är det ännu mer riskfyllt för mig att inte springa för då orkar jag inte med livet. Det går åt så mycket energi att leva just nu, har inga reserver utan det hänger så mycket på marginalen hela tiden. Bästa sättet att lagra energi är att röra sig, sen kan man sjukna ner i soffan och se kvällens premiär av dansprogrammet i TV4. Imorgon blir det nog en tur på skidor med mannen och sonen. Ser fram emot det.

LÄngtar. INte till stället detta är taget på, en av våra kanske konstigaste spelningar. Men som jag längtar till tjejerna. Glödarna. Kvinnorna. Galningarna. Mina systrar. Tre dagar kvar! Sen premiär i Sturepalatset, första repet. Det måste firas! 

Just nu går jag en fotokurs. Det är fantastiskt roligt att fotografera, så kul med bilder helt enkelt! Lärare är min kompis Nina Hellström, en mycket begåvad fotograf med rötter i min hembygd. Vi lunchade i onsdags på en naturnära restaurang och hade där en liten lektion i ljussättning. Du som fotar - visst är det ofta du ska ta fram kameran och konstaterar - men åh, vad mörkt det är!

Det är då och där som du behöver kunna några knep. Det har jag fått med mig nu - och nu är det bara att träna. För det är det enda som gäller för att blli bättre.

Bilden ovan tog jag i Stockholm våren 2010, och tänkte på hur mycket läkemedel som finns i omlopp, speciellt sedan avregleringen av Apoteksmarknaden. Var i höstas på ett seminariumi huvudstaden om hantering hur vi ska hantera läkemedel hållbart så att vi kan minska på utsläppen i naturen. Obehagligt vilka konsekvenser det kan bli annars.