Vad är det som den här vintern gör med oss?

Alla som känner mig vet att jag är en tämligen glad och positiv person som älskar årstiderna. Men just nu känns det som om musten gått ur mig. Jag är trött på färglösheten, på mörkret, på att spänna benen när man går ut för att det är en skridskobana att gå på överallt. Vintern tar ut sin rätt - och den känns rent fysiskt. Därför försöker jag sätta färg på varje dag. Imorgon blir det skidor och utomhusfika med goda vännerna. Då blir jag gladare, det vet jag. 

 
Ja, var finns den? Idag när jag stod i skidspåret och åkte skidor - var jag lycklig då? Någon kort sekund kanske - sen rullade hjänan iväg med mig och jag glömde nuet. KOmmer ofta på mig själv med att planera för att komma åt den där känslan. Men det är inte säkert att det infrias - trots förväntningarna. Lyckan kommer oftast som en överraskning. En överrumplande känsla av förnöjsamhet mitt i något. En middag med familjen, det smakar extra gott och alla äter med stor aptit. En promenad med sonen och han säger något fint. En stund i soffan när lugnet lagt sig, tystnaden rår. Eller förstås mitt i musiken - där är det lättast att gripa lyckan. För den är så flyktig, den bestämmer själv. Och den gillar inte det storslagna och märkvärdiga. Lyckan gillar det lilla som är det stora.

Läs gärna mer på lyckobloggen .se

Känner mig ofta helt fel. Som en galen och exotisk fågel som inte passar in i det här samhället. Vet inte exakt vad som har hänt men sen jag växte upp tycker jag att samhället har förändrats något enormt. Turbo är ordet - allting ska gå så fort, alla har bråttom jämt - och fast vi fortfarande har 24 timmar per dygn så är känslan att vi aldrig hinner med. Vad beror det på? Är det för att vi styckar upp tiden i så många olika bitar som kallas aktiviteter? Är det för att vi konsumerar dagarna i ända - och därför måste jobba mer och mer för att ha råd?

Tycker att det känns som att vi aldrig haft det så bra ekonomiskt men ändå är vi fattigare än någonsin. Yta, yta, yta - denna ihåliga verklighet som jag spyr på.

Så vill inte jag leva. Jag vill ha mening, leva i och med naturen, nära de jag älskar. Det förutsätter att jag har tid för dem - och inte bara på söndagar några timmar på bio med efterföljande middag på något hamburgerhak. Jag vill ha tid - för att vara sjuk när jag blir det utan att känna mig stressad. Jag vill ha tid att göra spontana saker när jag känner för det - som att baka muffins ihop med barnen eller vad som helst. För mig är tid frihet framför något annat.