Tredje advent. Vintervitt och vackert ute. Kallt för uteliggarna.

De som inte har något hem, ingen soffa att sjunka ner i på fredagskvällen.

I fredags var jag på Nobelfest. Inte den riktiga, men jag hade lika trevligt.

Hjärtevärmande goda arbetskamrater gjorde kvällen.

Rullade hem på sena kvällen i dansande flingor. Lika glatt kanske inte de rullade hem som supit sig redlösa på billig sprit i samhällets utkanter. Om de alls hade ett hem att drösa in i, kanske gatan var enda stället att vara på.

Lördagen flöt fram som en vintervit saga med Glödkonserten som smällkaramellen. En långsam lycka som sprider sig i hela kroppen.

Inte samma känsla som spred sig i självmordsbombaren i Stockholm i lördags.

Hur känns det att veta att man snart ska upplösas i atomer?

Hur kändes det att befinna sig intill, höra smällen och inte veta vad som händer?

Idag har jag haft den förmånen att få lyssna till dottern som sjöng i sin kyrka.

Mitt hjärta är fullt av henne, av sonen, av mannen, av min familj och mina Glödsystrar. VI har firat en fantastisk advent. Men så ser inte livet ut för alla.

Måtte jag få sprida glädje så mycket jag kan! Vill göra världen ljusare för de som plågas av mörkret.